Vård för ickebinära

Vården har sett – och ser fortfarande – olika ut beroende på om man är ickebinär eller om man är kille eller tjej. Här kan du läsa mer om vad som gäller just för dig som är ickebinär och som behöver könsbekräftande vård. På de allra flesta sätt är vården samma som för transtjejer och transkillar, men det finns en del undantag. Det här är en vård som fortfarande är under utveckling, eftersom det var så sent som 2010 som Sverige började erbjuda könsbekräftande vård till öppet ickebinära, och då bara hos några få utredningsteam.

Vilken vård kan jag få som ickebinär?

Om du är ickebinär och har könsdysfori kan du göra en könsutredning vid ett könsutredningsteam. Du kan också söka dig till könsutredning om du är osäker på eller funderar över din könsidentitet eller på om det du upplever är könsdysfori. Alla utredningsteam i Sverige känner till ickebinäritet och ska ha kompetens att utreda både killar, tjejer och ickebinära. Däremot har varje utredningsteam möjlighet att själva välja om de ska utreda och ge könsbekräftande behandling till ickebinära. Det är särskilt vissa team för barn och unga som inte tar emot ickebinära. Det tycker vi på RFSL Ungdom och RFSL är fel: alla ska ha rätt till nödvändig vård. Vi jobbar för att förändra detta men än så länge är det några team som alltså vägrar ta emot dig som säger att du är ickebinär. Om du är ickebinär och blir nekad utredning eller behandling av ett utredningsteam har du möjlighet att söka dig till ett annat team. Könsutredning och en del könsbekräftande behandlingar ingår i det fria vårdvalet, alltså att man kan söka öppen specialistvård var i Sverige man vill oavsett var man bor i landet. OBS! I och med övergången till NHV så är vilka team som tar emot icke-binära eller inte under förändring. Vi uppdaterar så snart som vi har mer information.

När utredningen är klar och man är överens med utredningsteamet om vilka vårdbehov man har kan man få en könsdysforidiagnos. Diagnosen öppnar upp möjligheter till olika typer av könsbekräftande behandling i den statligt finansierade vården.

Det finns idag tre olika könsdysfori-diagnoser. Den som får en annan könsdysforidiagnos än transsexualism kan få tillgång till de könsbekräftande behandlingar som inte regleras i lag. Det som regleras i lag idag, i lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, är ändring av juridiskt kön, könsbekräftande underlivskirurgi och borttagande av könskörtlar (testiklar, äggstockar, äggledare, livmoder). För att få tillgång till de här tre sakerna behöver man alltså ha en transsexualismdiagnos (om det inte finns andra medicinska skäl än könsdysfori att till exempel ta bort livmodern).

Vilken eller vilka könsbekräftande behandlingar som kan vara aktuella beror på vilka vårdbehov du har. En del behöver alla typer av behandlingar som är möjliga att få, en del har behov av någon eller några behandlingar. Könsbekräftande behandlingar som kan vara aktuella för personer med en annan könsdysforidiagnos än transsexualism är: 

• hormonbehandling med stopphormoner, testosteron, östrogen och eventuellt antiandrogen (testosteronhämmande eller testosteronblockerande läkemedel)
• bröstkorgskirurgi (bröstförstoring alternativt mastektomi)
• röstträning hos logoped
• röstkirurgi för att göra rösten ljusare, om man inte får de resultat man vill ha genom röstträning
• hårborttagning
• slipning av struphuvud (”adamsäpple”), där man tar bort brosk om man har ett struphuvud som sticker ut
• hjälpmedel som penisprotes eller peruk
• spara könsceller 

Vilka behandlingar man kan få beror på hur mycket resurser ens utredningsteam har, och en del beror på vilket kön man blev tilldelad när man föddes. Man kan till exempel bara få hjälp med hårborttagning och bröstförstoring om man blev tilldelad det juridiska könet man när man föddes. En del team erbjuder också vissa typer av behandling, till exempel bröstförstoring, bara till personer som ändrar juridiskt kön till kvinna.

Det händer att personer påbörjar en utredning som ickebinära och sedan kommer på att det snarare är en transsexualismutredning man behöver. I så fall kan man ”byta spår” i utredningen. Det är också möjligt att komma på att man är ickebinär även om man påbörjat en utredning som transkille eller transtjej. En del personer är dessutom lite mittmellan mellan att vara ickebinär och binär. Det kan exempelvis kännas bra att bli sedd som kille i vissa sammanhang medan man i andra sammanhang är mer ickebinär, eller att både hon och hen fungerar som pronomen.

Att leva i enlighet med sin könsidentitet

En viktig del av utredningen och behandlingen om man är transsexuell är att man lever i enlighet med sin könsidentitet i vardagen, samtidigt som man har regelbunden kontakt med sitt utredningsteam. För ickebinära personer som fått en annan könsdysforidiagnos än transsexualism finns ingen sådan utredningsdel. Däremot kan man få stöd av utredningsteamet i att leva som ickebinär. Då kan man prata med kuratorn på teamet om hur man upplever sin vardag och vilka möjligheter, svårigheter och utmaningar man stöter på.

Om man genomgår hormonbehandling och/eller andra behandlingar som är synliga för andra är det vanligt att man förr eller senare börja tolkas av andra som ett binärt kön. För en del ickebinära är det vad man själv vill, medan andra helst vill uppfattas som varken enbart kvinna eller enbart man, eller som inget kön alls. Det kan ibland vara svårt eftersom många människor inte vet om att det finns fler än två kön.

För den som är ickebinär och blev tilldelad könet man när hen föddes kan det till exempel vara så att det inte känns helt rätt att uppfattas som kvinna, men att det i alla fall känns mindre fel än att bli uppfattad som man. Motsvarande gäller för många ickebinära som blev tilldelade könet kvinna när de föddes. 

Det är också vanligt att personer som genomgått utredning och behandling som binära börjar identifiera sig som ickebinära senare. Det behöver inte betyda att utredningen och behandlingen var fel. Snarare kan det vara så att det var just den behandlingen som gjorde att man fick större möjligheter att utforska och uttrycka sig själv. Eller helt enkelt att ens könsidentitet förändrats under livet.

Socialstyrelsens kunskapsstöd om vuxna ickebinära

Socialstyrelsen har tagit fram rekommendationer för den könsbekräftande vården. År 2015 publicerades rekommendationerna för vård av vuxna med könsdysfori i ett så kallat kunskapsstöd: God vård av vuxna med könsdysfori. I kunskapsstödet beskrivs alla typer av könsbekräftande behandling som finns i Sverige idag. Kunskapsstödet är bara rekommendationer och därmed inga regler som utredningsteamen måste följa. En del utredningsteam vill följa kunskapsstödet mer än vad de gör men får inte tillräckligt med resurser för det.

Kunskapsstödet tar upp ickebinära identiteter både direkt och indirekt. Könsdysfori definieras av Socialstyrelsen som ”ett psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen som orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet”. Lidandet behöver inte vara kopplat till en binär könsidentitet. Socialstyrelsen skriver också att könsidentitet ”är en persons självidentifierade kön, den inre upplevelsen av att vara man/pojke, kvinna/flicka eller att tillhöra inget eller något annat kön”.

Kunskapsstödet är tydligt med att könsbekräftande vård kan vara aktuell för alla vuxna med könsdysfori, oavsett vilken av de tre könsdysforidiagnoserna man får. Så här skriver Socialstyrelsen: "Individuell anpassning av behandlingen innebär att det är personens behov som är avgörande inför beslutet om varje enskild åtgärd. De åtgärder som beskrivs i kunskapsstödet kan vara aktuella för alla personer med könsdysfori oavsett klassificering enligt ICD-10, undantaget de som regleras på annat sätt av lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet. Ingen ska gå miste om den vård de behöver eller få vård som inte är lämplig. Det innebär att två individer med samma diagnos inte nödvändigtvis erhåller samma vårdåtgärder."

Ett exempel på hur rekommendationerna tydligt omfattar många ickebinära personer är hur Socialstyrelsen beskriver könsbekräftande hormonbehandling: "Vissa personer vill utveckla den sekundära könskaraktären i feminin eller maskulin riktning så långt som möjligt, medan målet för andra är ett mer androgynt utseende efter att existerande sekundära könskaraktäristika har minimerats."

Alla ickebinära vill inte ha ett typiskt androgynt utseende, och det finns binära transpersoner som vill ha det. Men att Socialstyrelsen skriver så här om hormonbehandling visar att man är medveten om att alla inte har samma mål med hormonbehandling.