Sam

18 år, intergender

För tre år sen kom jag på att jag inte vill definiera mig som det kön jag biologiskt sett tillhör. För mig var det en politisk ståndpunkt att vägra rätta mig efter det binära könssystemet. Jag ville vara queer på alla sätt jag kunde komma på. Jag vägrade definiera mitt kön, min sexualitet, mitt genus och mitt varande överhuvudtaget. Men ju mer jag tänkte på min könsidentitet, vred och vände, jämförde med andra, läste på internet, så började jag se min queeridentitet som mer personlig. Jag började inse att även om jag eventuellt skulle vilja definiera mig som ett visst kön, så skulle jag inte ”kunna”.

Nuförtiden försöker jag definiera mig så lite som möjligt, men när jag ändå gör det definierar jag mig som intergender, queer eller stundtals även kvinna. De stunder jag definierar mig som kvinna är när jag har en kärleksrelation med en kvinna. Då kan jag tycka att det känns okej för mig att frångå min transidentitet för att jag ser lesbiska relationer som någonting otroligt feministiskt kraftfullt. Feminismen är någonting som är väldigt viktigt för mig. Ibland väljer jag mellan att kalla mig intergender eller queer utifrån vilket sammanhang jag är i. När jag definierar mig som intergender känns det mer sårbart och personligt, eftersom att det är någonting jag är. Men om jag definierar mig som queer är det mer som ett förhållningssätt jag valt.

Jag har inte gått någon utredning och jag tror inte att jag kommer att göra det i framtiden heller. Jag är inte i ett behov av en diagnos. Jag är snarare i behov av att slippa diagnostiseras och kategoriseras vart jag än går. Jag har funderat på om jag kanske skulle vara mer bekväm i min kropp med vissa ändringar. Och kanske är det så, men å andra sidan så vill jag förändra de kroppsdelarna lika mycket som jag kanske skulle vilja ha en snyggare näsa eller plattare mage. För min del tror jag att det kanske handlar mer om osäkerhet inför min kropp än om trans.

Det känns som att jag kommer ut som trans varje dag! Eftersom intergender är ett så okänt begrepp så är det få som förstår det. Därmed anpassar de sig inte. Jag får tyvärr dagligen rätta människor i min omgivning när de könar mig. Jag tycker att det ofta är väldigt jobbigt att vara i en så sårbar position där jag inte har makten att bestämma eller att inte veta hur mitt kön definieras av andra. Men det gäller att inte ge upp. Jag tror att det kommer att bli lättare att komma ut som intergender när den generella kunskapen är högre, när folk vet att det är en könsidentitet att ta på allvar och inte någonting vi gör bara för att jävlas. Även om det sällan är fel att jävlas med lite normer.

För mig har det varit väldigt bra att kunna träffa andra transpersoner. Det har jag gjort på hbtq-hänget Egalia och på ett transläger som RFSL Ungdom anordnade. Jag har också lärt mig mycket av att läsa på internet och att skriva i forum, läsa queerfeministiska böcker och att skriva dikter. Jag har märkt att det är väldigt härligt, stärkande och viktigt att sätta ord på det jag känner. I ett samhälle där vi nästan aldrig får tolkningsföreträde över våra egna kön tror jag att det är väldigt viktigt att beskriva ens verklighet så som en själv ser den. För det kan och kommer ingen annan att göra.

Mina vänner har tusen olika smeknamn på mig och jag har nog lika många könsneutrala namn som jag inte kan välja mellan. Det finns så många fina och jag har så många idéer om nya namn. Jag har inte bytt namn ännu, men kommer nog att göra det ganska snart. Jag måste bara hitta ett könsneutralt namn som känns hundraprocentigt bra för mig. Och så spara ihop alla dessa pengar som det kostar.

Jag drömmer inte så mycket om framtiden. Jag tror att jag är ganska inne på att klara av den här veckan och om jag har tur kanske även nästa och nästa och så vidare. Men mina mål är nog att försöka vara så lycklig som möjligt och att försöka förändra världen till en mer demokratisk plats. Resten tar jag sen.