Isak Sara

Intergender

Jag har precis flyttat hemifrån till en mycket större stad för att plugga på universitetet. Det känns faktiskt ganska bra hittills, både i skolan och i staden. Jag tror att jag kan trivas här. De första dagarna kändes allt jättejobbigt, särskilt när jag kom in sent, och jag hade bara lust att fly hem igen, men nu känns det mycket bättre.

Förra veckan åkte halva klassen, 45 personer, på studieresa till ett ställe utanför stan. Vi hade samarbetsövningar och lekar och lärde känna varandra. Det var faktiskt väldigt roligt. På torsdagen när vi satt i en stor ring så berättade jag det här för alla:

"Jag har funderat fram och tillbaka på om jag ska berätta det här och i så fall när och hur. Men efter igår så känner jag att ni allihop är fina människor som förhoppningsvis kommer att acceptera och respektera mig för den jag är.

Jag har så länge jag kan minnas känt mig annorlunda och lite fel, men jag har inte kunnat sätta fingret på vad det har berott på. När jag var 16 år kom jag ut som bisexuell och jag trodde att känslan av att något var fel skulle försvinna när jag kom ut. Men den försvann inte. Jag har aldrig varit speciellt ’tjejig’ av mig och jag har ibland funderat på om jag är född i fel kropp. Men jag känner mig inte som en man, och inte heller som en kvinna. Snarare som något mittemellan eller som ingetdera. Det kallas att man är intergender, även om jag föredrar att inte sätta så mycket etiketter på mig själv. Jag är jag liksom.

Jag är mitt i en process där jag försöker att acceptera mig själv och skaffa mod att vara öppen med min könsidentitet, men än så länge har jag inte haft det modet. Jag sa till mig själv att när jag flyttar från min lilla hemstad till en för mig stor stad, så skulle jag sluta att vara någon jag inte är. Jag skulle sluta att skämmas.

Därför står jag här inför er och ber er att inte kategorisera mig som kvinna, men heller inte som man. Jag ber er att använda hen som pronomen om mig, även om vissa av er kanske tycker att hen är ett löjligt ord. Men hen är så mycket mer för mig än ett litet onödigt och löjligt ord, så det skulle betyda mycket för mig om ni hade kunnat respektera det. En del av er vet vad jag heter, men jag kommer nog att byta till något mer könsneutralt eller lägga till ett namn. När det sker berättar jag det såklart för er.

Och sen en sista sak. Har ni några frågor eller tankar om det jag har berättat så får ni jättegärna ta det direkt med mig, så ska jag försöka att svara. I övrigt så hoppas jag att ni inte gör någon stor grej av det här, för även om det är stort för mig att jag berättat det här för er, så är min könsidentitet inte något stort. Jag är fortfarande samma person som innan ni fick veta det här. Jag är fortfarande en människa med samma rättigheter och skyldigheter som alla andra, och jag vill gärna bli sedd som det."

Jag är så sjukt stolt över mig själv, att jag vågade. Jag är så glad att jag gjorde det, för jag blev bemött på ett väldigt bra sätt. Många sa att de fick gåshud när jag pratade och att det var det starkaste de hört någon säga. Det var första gången jag sa det här öppet till så många människor, eller egentligen första gången jag sa det öppet till någon överhuvudtaget, så det känns helt otroligt. Nu kanske jag snart kommer att våga vara öppen med det till min familj och vänner också. Jag hoppas det.