Tiger

30 år, transgenderist

Jag tror jag kom på att jag var trans när jag var 28 år. Eller snarare så fick jag ett namn på det jag kände att jag var. Det var inte riktigt så att jag helt plötsligt kände mig annorlunda och började definiera mig som trans utan begreppet ”transperson” hade inte funnits i min värld innan. Det var lite som att äntligen hitta rätt. ”Trans” öppnade upp för att kunna vara så mycket vilket gjorde att jag bytte identitet från en månad till en annan.

Idag känner jag mig rätt könlös. Utifrån min uppfattning om vad som är en ”man” och en ”kvinna” kan jag inte identifiera mig som något av dessa. Jag tror att transgenderist ligger närmast den identitet jag upplever mig ha idag. Transgenderist kan tolkas olika men för mig är transgenderist den identitet som är minst beroende av kategorierna man eller kvinna för att definieras. Jag har tidigare identifierat mig som intergender, men eftersom intergender innebär ”mellan könen” så var jag ju ändå tvungen att förhålla mig till de två kategorierna ”kvinna” och ”man”. Transgenderist är bortom det och öppnar dessutom upp för att ha olika sexuella identiteter utan att för den skull vara antingen man eller kvinna. Jag kan känna mig som en bög ibland utan att tänka att jag behöver en speciell kropp för det. Ser jag tillbaka har jag växlat identitet hela livet. Jag har däremot aldrig känt mig bekväm i att definieras som ”kvinna”.

Jag funderade tidigare över att gå en utredning men jag kom fram till att det för mig handlade mer om att inte vara kvinna än om att vara man. Jag insåg att ett könsbyte inte var någonting för mig. Jag hade ingen önskan om att pumpa i mig hormoner och jag ville inte lägga till någonting. Däremot ville jag gärna ta bort det jag upplevde som jobbigt med min kropp, främst brösten. Ett tag funderade jag därför på att genomgå utredning om det innebar att jag kunde få ta bort dem. De andra förändringarna kunde jag kanske leva med bara jag fick ta bort det jag hatade. Det var när jag hade dessa funderingar som jag fick höra om personer som gjort mastektomi vid privata kliniker. Jag lade ner tanken om utredning och fick en känsla av lugn i kroppen: det fanns ett sätt att göra precis som jag ville. Att det skulle kosta mycket pengar var inget jag funderade så mycket på. Den här möjligheten var värd varenda krona! Det tog mig ungefär nio månader att fundera och att samla mod till att ringa kliniken och få en tid. Efter mitt första besök på kliniken gick det väldigt fort och tre månader senare var mina bröst borta.

Jag kommer alltid att minnas känslan när jag vaknade efter operationen och kände med handen över bröstet. Den där hemska känslan som infann sig när brösten började växa i tonåren, när allt blev till ett helvete, var borta. Jag var deformerad men hel! Även idag kan jag känna med handen över bröstet och uppleva en otroligt härlig känsla inuti mig.

Jag har inte behövt komma ut som trans lika ofta sedan jag gjorde mastektomin. Nu är det däremot som att många sätter mig i transfacket automatiskt när de får veta att jag opererat bort brösten. Många ser mig som transsexuell och där får jag rätta alla som tror att jag egentligen vill vara en man. Efter mastektomin har jag förlorat vissa vänner, men jag har också funnit många nya. De flesta vänner jag hade innan jag kom ut har jag väldigt lite kontakt med idag. Det kan nog bero mer på mig än på dem. Jag upplevde att det var ett problem att de inte ifrågasatte kategorier som kön och sexualitet på det sätt som jag hade börjat göra. Att de flesta av dem såg sig som lesbiska kvinnor var inget problem för mig, men jag märkte snabbt att det band vi hade till varandra upphörde med min nya identitet. Vid tillfällen när jag tog upp min bögidentitet, eller sa att jag oavsett kön gillar personer med ett pojkaktigt genusuttryck, blev det en obekväm stämning. Det var inget som sades rakt ut men jag kunde märka hur flera av mina vänner slutade skoja och snacka om ”tjejer” med mig på det sätt de tidigare gjort.

Mina bästa erfarenheter av att komma ut har jag fått ihop med min sambo. Det har alltid varit den personen som jag berättat för först. Jag var väldigt orolig när jag skulle berätta om att jag beställt tid för mastektomi. Jag var rädd för att en förändring av min kropp skulle leda till att min partner inte ville vara med mig. Jag hade egentligen ingen anledning att tro det men jag var ändå rädd. Denna rädsla infann sig flera gånger både innan och efter operationen. Jag behövde väldigt mycket bekräftelse och stöd under den här tiden och hade jag inte fått det från min partner vet jag inte om jag orkat gå igenom allt operationen innebar. Jag hade hen där alla gånger jag tvekade, när jag vaknade upp efter operationen och efteråt när jag var tvungen att vänja mig vid min nya kropp.

Det var inte så att alla problem försvann genom att jag tog bort brösten. Jag har blivit begränsad på flera sätt. Visst förstod jag att det skulle bli problem på exempelvis badhus men det har visat sig vara värre än jag föreställde mig. Jag känner mig inte bekväm med att byta om där det är könsuppdelat och byter om innan eller på toaletten. Det krävs mer planering och är ofta krångligt. Det är inte så att jag nu känner att jag fått samma friheter som män har utan jag känner mig fortfarande begränsad utifrån min kropp. Förut kände jag mig tvingad att förhålla mig till att jag hade bröst. Nu måste jag förhålla mig till att jag, enligt samhällsnormen, varken har en manlig eller en kvinnlig kropp. Jag har dock aldrig ångrat min mastektomi och idag är jag väldigt glad för att jag hade någon som stöttade mig. Jag får en klump i magen av att tänka på att jag utan detta stöd kanske inte orkat genomföra operationen och därmed förmodligen mått dåligt över min kropp.

Idag bor jag tillsammans med min partner i en stor stad och studerar genusvetenskap på universitetet. Mitt liv präglas väldigt mycket av att bryta mot normer. Jag tänker inte lika mycket på det nu som förr och det har blivit en vana att alltid hävda sig, säga ifrån och våga ta plats. Ibland orkar jag inte och när hopplösheten är som värst söker jag mig till säker mark. Det kan räcka med att sätta sig på ett queercafé några timmar eller hänga hemma med vänner och köra filmmaraton som är 100 procent heterofritt.

Att läsa genusvetenskap har hjälpt mig en hel del. Jag hatade skolan innan jag började läsa genus. Jag tror alla behöver någonting eller någon som backar upp en när det är som jobbigast. Nu känner jag mig till och med trygg att lämna genusvetenskapen när jag blir klar eftersom jag under studietiden hunnit bygga upp ett nätverk utanför skolan. Det är nästan så att genusvetenskapen har utrustat mig med de verktyg jag behöver för att kunna leva som jag vill i samhället.

För min familj kom jag ut som trans i och med att jag bytte till ett könsneutralt namn och förklarade varför jag valde att göra det. Jag använde mig inte av begreppet ”trans” utan förklarade på det sätt som jag ansåg vara bäst för att de skulle förstå. Jag känner att min familj förstår min position som trans även om vi inte talar om det med sådana ord. Jag fick en del frågor men upplevde att det var av intresse snarare än att de ifrågasatte mig. Det enda negativa jag upplevt i att komma ut inför min familj har varit att jag märkt av en viss irritation över att det inte kan vara som vanligt när vi träffas. Jag tror flera i min familj inte vet hur de ska förhålla sig till mig. Genom min transidentitet kom jag nog att bli lite av en främling. När det gällde min mastektomi fick jag inte några frågor förutom ett chockat "varför?". För att de inte skulle få för sig att jag ville göra ett könsbyte tog jag själv upp att jag inte ville ha någon snopp.