En partner berättar

När jag träffade min partner för runt sju år sen var jag öppen med hen om att jag inte var tjej. Det har alltid fungerat bra, och varit stärkande för mig. 

För två år sen påbörjade hen sin egen transition, som är mer fysiskt omfattande. I perioder har jag varit rädd för att bli lämnad, vi har båda varit rädda för att den andra ska sluta vara attraherad, inte hänga med eller följa, eller att en själv ska känna annorlunda. Vi har båda blivit osäkra på oss själva, och ibland gått upp i de känslorna, men hittat ut eller tillbaka. Mest, tror jag, för att vi har tvingat oss att vara ärliga, och öppna för att vi kanske båda förändras så att vi inte vill eller kan vara nära på samma sätt som tidigare. 

Genom att vara öppen för det och acceptera det så har vi båda kunnat känna efter mer på djupet tror jag. Typ landa i att vilja att ens partner ska vara lycklig, mycket mer än en vill vara med partnern på ett visst sätt. Det krävdes en del mod och en del sentimentalitet för att släppa det gamla men samtidigt värdera det. 

Jag upplever att vissa delar av relationen är ständiga eller långvariga, men att mycket känslor har ändrat riktning. Typ att jag med tiden har fallit för hen igen, på nytt under tiden hen har förändrats. Jag har inte haft något problem med hur jag identifierar mig i relation till min partner eller ifrågasatt min läggning, då jag är bisexuell, så det var mer på en intim nivå, hur är jag med dig och vi med varandra nu? Det viktigaste är ju ändå ens behov och hur en behöver utvecklas. Relationer ska vara ens grund, inte sätta en begränsande ram. 

Det är bra att erkänna sina egna behov men inte låta dem villkora transitionen. Typ, om en är orolig för att ens energi inte ska räcka till, prata om det och be om hjälp från andra, men be inte din partner stanna upp eller anpassa sig.

Som partner vill jag ju vara nära och vara med, men utan att villkora eller göra saker till att handla om mig, utan just vara i relation till. Gör jag inte det bra, ska jag inte vara där. Nu, idag, är vi mycket närmare, vet mer om vad vi kan göra för att stödja, och är mindre rädda för om relationen ska hålla eller inte. Det känns mer som att relationen kommer vara det den behöver vara, för oss.