Angel

18 år, transvestit

Jag tror jag accepterade min transvestism först nu som artonåring. Mycket tack vare den enorma respons jag fått när jag lagt upp bilder på nätet. Responsen har fått mig att känna mig mer normal och omtyckt. Ibland ses transvestism som något frånstötande, och i början blev det en sorts "turn on" för mig. Sen slutade det vara så, av någon anledning. Istället blev det något annat, och jag gillar detta "något annat" mycket mer än vad det var innan.

Min identitet är densamma som alltid, bara utseendet är annorlunda. Jag känner att jag fortfarande är den jag är, oavsett utseende. Men vissa saker får man inte göra eller känna som kille, enligt samhällets normer och värderingar. Alltså har jag genom att klä upp mig kunnat uttrycka en sida av mig som egentligen inte får visas. Så jag antar att jag är både och, jag går på en linje mellan manligt och kvinnligt. Där jag antingen vill vara det ena eller det andra.

Jag har berättat om min transvestism för tre vänner. En vän jag inte känner jättebra, en gammal barndomsvän samt en helt ny vän som jag precis har träffat. När jag berättade för den vännen som jag inte känner så jättebra kändes det som ett test. Jag ville ha kvar henne som vän, men skulle inte dö av att hon avvisade mig. Hon verkade rätt förstående och stöttande. Men tyvärr har vi inte lyckats prata riktigt på länge, så jag är inte helt övertygad om att hon tog det bra.

Barndomsvännen var helt klart den lättaste. Han accepterade det väldigt lätt och ansåg att jag fortfarande var den jag var. Den han lärt känna. Vi har fortfarande lika bra kontakt som innan.

Den tredje, kompisen jag precis träffat, berättade jag för eftersom jag ville vara ärlig samt ha en vän som jag kunde prata med om saker som händer mig som transa. Annars blir det lätt ensamt. Här berättade jag ansikte till ansikte och han tog det ganska bra, även om han var någorlunda chockad. Men allt går finfint. Han umgås ju inte med min tjejiga sida, och han är inte jätteintresserad. Men han accepterar det.

Att lägga upp bilder på nätet har helt klart gett mig ett större självförtroende och fått mig att vilja utveckla det mera. Fast vissa communities har väl inte riktigt erbjudit det jag söker. Det finns communities där majoriteten av medlemmarna är endast intresserade av sex. Själv är jag intresserad av känslor och vänskap. Så det gäller att vara stark och stå på sig.

Jag är endast deltids-transa och brukar klä upp mig två tre gånger i veckan. Men det beror kanske på att jag inte har kunnat göra så mycket som transa än. Att gå ut själv är föga lockande och jag har inte lyckats hitta så många aktiviteter för transor. Jag använder en pseudonym som transa men ett namnbyte är inte intressant för mig.

Jag har kort hår så när jag klär upp mig använder jag peruk. Smink är viktigt för att jag ska se ut som en tjej och jag använder även en "hip and butt enhancer", alltså en sorts vadderad höft- och midjegördel. Den hjälper till att skapa former som får mig att se mer tjejig ut. Jag har provat allt ifrån strumpor i bh:n till lösbröst, tejp och silikon-bh. Favoriten är det sistnämnda. Det jag slåss mest med är min längd, mina breda axlar och mina ögonbryn. Ögonbrynen har jag plockat en aning utan att det ser konstigt ut som kille. Axlarna är svåra att göra något åt. Man får försöka dölja dem med en cardigan eller liknande. Och längden är oerhört svår, men jag försöker att använda låga skor för att inte bli löjligt lång.

Jag studerar och bor i en av Sveriges största städer. Min vänskapskrets är rätt stor, samtidigt som jag har två stycken olika kretsar. En till mitt manliga jag och en till mitt kvinnliga. Jag försöker att hålla dem separerade så mycket som möjligt. Det finns många konstiga typer där ute och då känns det säkrare att gömma sig bakom pseudonym och kläder. Jag drömmer om den stora kärleken och ser framtiden som ljus.