Könsbekräftande vård och behandling

Läs mer om könsutredningen steg för steg här.

Könbekräftande vård och behandling kallas den medicinska, sociala och juridiska process som transpersoner kan gå igenom. Det innebär ofta att man ändrar sin kropp så att den bättre stämmer överens med ens könsidentitet. Vanliga könsbekräftande behandlingar är hormonbehandling och olika slags operationer. Man kan också ändra kroppen med hjälp av bland annat röstträning och hårborttagning. Andra ord som också används för denna process är könskorrigering, transvård och transition. 

Den könsbekräftande vården är tillgänglig för både binära och ickebinära transpersoner. Syftet med könsbekräftande vård är att minska könsdysfori, alltså det lidande och/eller de hinder i vardagen som man kan uppleva om det kön man blev tilldelad när man föddes inte stämmer överens med ens könsidentitet. Du kan läsa mer om könsdysfori under rubriken "Diagnoser" längre ner på sidan.

En del säger ”byta kön” och "könsbyte" i stället för könsbekräftande vård och behandling. Det är missvisande, eftersom en person inte byter kön utan istället förändrar kroppen så att den stämmer bättre överens med hur man känner sig. "Könsbyte" kan vara ett smidigt ord att använda eftersom många känner till det. Samtidigt är det oklart vad det begreppet egentligen betyder – är det att man börjar leva i enlighet med sin könsidentitet i vardagen? att man ändrar juridiskt kön? eller att man genomgår någon viss typ av behandling? Det kan finnas ett fokus på könsbekräftande underlivsoperationer som är ensidigt och ger en missvisande bild av vad könsbekräftande behandling innebär. För en del personer med könsdysfori är behovet av underlivskirurgi självklart oerhört viktigt. Men många avvaktar med underlivskirurgi eller avstår helt från att genomgå den typen av kirurgi, till exempel för att det finns medicinska risker med en stor operation, att man inte vill ha någon av de operationsmetoder som används eller att man vill ha sitt könsorgan som det är. Man bör i allmänhet undvika att fokusera på vilka könsorgan transpersoner har om det inte är motiverat att göra det: för många – oavsett om man är trans eller inte – är ens könsorgan något som hör till privatlivet. Vilket könsorgan man är född med, eller har fått genom könsbekräftande behandling, avgör inte vem man är. 

Diagnoser

För att få möjlighet att ändra på kroppen och/eller det juridiska könet krävs en könsdysfori-diagnos. Könsdysfori definieras som ett psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen som orsakas av att det kön man blev tilldelad när man föddes, baserat på hur ens kropp såg ut och tolkades då, inte stämmer överens med ens könsidentitet. För att man ska kunna få en könsdysfori-diagnos behöver man uppfylla vissa krav eller diagnoskriterier. Att man får en diagnos betyder inte att man är sjuk. Istället betyder det att man har ett vårdbehov. Man kan säga att diagnosen är nyckeln till att få offentligt finansierad vård. För att få en sådan diagnos behöver man göra en könsdysfori-utredning. Det finns flera specialiserade team runt om i landet som gör könsdysfori-utredningar. Könsdysfori-diagnoser är psykiatriska diagnoser som ställs i samråd mellan patient och team: för att få en könsdysfori-diagnos måste man vilja ha den, och teamet måste ha gjort bedömningen att man uppfyller kraven för att få en könsdysfori-diagnos. Därefter skickas remisser till olika specialister, baserat på vilken behandling eller vilka behandlingar man har behov av. Man kan få remiss till endokrinolog (hormonläkare), logoped (röstspecialist som arbetar med röstträning), hudläkare eller annan specialist på hårborttagning och plastikkirurg. Den som får diagnosen diskuterar med teamet och får i samråd med dem komma fram till vilken behandling som kan vara aktuell.

Könsdysfori är idag tre olika diagnoser. För att få tillgång till underlivskirurgi och nytt juridiskt kön krävs könsdysfori-diagnosen transsexualism. En annan av de tre diagnoserna, "andra specificerade könsidentitetsstörningar", öppnar upp för alla andra delar av den könsbekräftande vården utom just underlivskirurgi och nytt juridiskt kön.

Den tredje diagnosen, "könsidentitetsstörning, ospecificerad", brukar användas på två olika sätt. Dels kan den anges i ens journal som anledning till att man tagit kontakt med vården. Dels kan den användas som preliminär (tillfällig) diagnos. Då betyder diagnosen att vården har bedömt att man troligen har könsdysfori, men att det inte är fastställt. Om vården fastställer att man har könsdysfori får man någon av de två andra könsdysfori-diagnoserna. Om man är i puberteten kan man ofta få hormonblockerare (stopphormoner) med en tillfällig könsdysfori-diagnos. Om man mår bättre av hormonblockerarna stärker det troligheten att man har könsdysfori.

All behandling ska utgå från individens behov. Det har riktats en hel del kritik mot att två av diagnoserna innehåller ordet "störning". Diagnoserna håller på att göras om och kommer att få ett annat namn. Om du vill veta mer om vad som händer med diagnoserna har RFSL och RFSL Ungdom tagit fram en text med mycket fakta: den hittar du här. 

Personlig process

Ofta används ordet transition för att beskriva att en person är i färd med att bekräfta sitt kön. Exakt när en könsbekräftande process startar varierar. En del räknar från den allra första kontakten med psykiatrin, andra från den dag då man fått sin diagnos, en del från när man börjar med könsbekräftande behandling. Många som genomgår könsutredning lever sedan tidigare som det kön man känner sig som och har alltså redan påbörjat den sociala biten av sin transition.

Man behöver inte genomgå underlivskirurgi för att ändra sitt juridiska kön. En del vill helt enkelt inte ha underlivskirurgi. Andra väljer bort det för att man av olika medicinska skäl inte vill utsätta sin kropp för operationen. Utredningsteamen rekommenderar ibland att man ansöker om tillstånd att genomgå underlivskirurgi samtidigt som man ansöker om att ändra sitt juridiska kön, vilket görs på en och samma blankett. På så sätt kan man ha tillståndet för underlivskirurgi ordnat om man skulle vilja ha underlivskirurgi någon gång i framtiden. På samma blankett kan man ansöka om att ta bort könskörtlarna: det som medicinskt kallas äggstockar och testiklar. Om man ska genomgå vaginoplastik, en operation där man skapar en fitta, tar kirurgen bort testiklarna vid operationen och man behöver alltså ansöka om tillstånd för att de ska tas bort. Om man genomgår penisplastik, en operation där man skapar en kuk, är det vanligaste att man behåller äggstockarna.

Om man är mellan 18 och 25 år behöver man, om man ansöker om att ta bort könskörtlarna, också ansöka om sterilisering. Det har att göra med att det finns två olika lagar, könstillhörighetslagen och steriliseringslagen, som krockar ifråga om åldersgräns. En kirurg får ta bort könskörtlarna på en person som är mellan 18 och 25 i enlighet med könstillhörighetslagen. Men om personen inte har fått tillstånd att ta bort könskörtlarna i enlighet med steriliseringslagen, så bryter kirurgen i stället mot den lagen när hen genomför operationen. Att ansöka om sterilisering innebär inte ett krav på att man ska steriliseras: det är för att man ska kunna ta bort könskörtlarna när man är mellan 18 och 25 år, om man själv vill det.

Huvudsaken är att man känner efter och diskuterar med utredningsteamet vad just man själv behöver för att kunna må så bra som möjligt. Alla är olika och även om könsutredningen följer ett visst schema är själva den medicinska delen av transitionen något som kan vara väldigt individuellt. 

Ibland hör man saker som ”att gå hela vägen” om medicinsk transition. Det är uttryck för att det har skapats en norm kring vad man ska vilja göra som transperson, men när man har förändrat det man själv vill och behöver ändra på så har man ju gått hela sin egen väg. Om det sedan innebär att man vill ha all tillgänglig behandling eller delar av den tillgängliga behandlingen är något som man bedömer själv och inget som någon annan kan döma en för. 

Ibland pratar man också om att man blir "klar" med sin transition. Här är det viktigt att vara medveten om att den som genomgår könsbekräftande hormonbehandling ofta gör det under lång tid, ibland hela livet. Behandlingen blir alltså inte "klar" som i "avslutad", utan är pågående.