Träning

Intervju med Hannes Liljeholm, idrottskonsulent på Skolidrottsförbundet, om träning ur ett transperspektiv.

Hannes Liljeholm i skateboardramp

Foto: Anna Åberg

Berätta kort om dig själv!

Som barn och tonåring kände jag mig aldrig helt bekväm i idrotts- eller träningsdjungeln utan ägnade all fritid åt en teaterförening. I vuxen ålder har jag reflekterat mycket över detta. Jag gillade att röra på mig som liten men uppdelningen i prestationsförmåga, kön och bilden av vem som är stark hämmade min lust. Det var först när jag var en bit över tjugo år gammal som jag förstod att det faktiskt fanns möjlighet att träna på egna villkor. Då växte mitt idrottsintresse enormt och jag började engagera mig i olika idrottsföreningar som ledare, i styrelser och som aktiv på andra sätt. Jag utbildade mig till idrottsvetare och idag jobbar jag på Skolidrottsförbundet, ett idrottsförbund som arbetar för att unga ska få idrotta på sina villkor.

Vad ser du för utmaningar inom idrottsrörelsen?

Jag anser att ett av idrottens största problem är att det finns ett svaghetsförakt. Svaghet har genom idrottens historia tillskrivits kvinnor och det vi ser som feminint. Idrotten har skapats av och för män men har egentligen inget med kön att göra. Denna bild kan vi känna igen inom många områden i samhället men kanske är den synligast inom idrotten. Länge har maskulinitet blivit så starkt förknippad med idrott och vem som anses vara en skicklig atlet att den har stängt ute själva människan. Det är inte bara transpersoner som mår dåligt och exkluderas av tränings- och idrottsnormer. Alla påverkas vi direkt eller indirekt av de normer, bestämmelser och regler som finns idag, men det blir väldigt uppenbart hur pass konservativ idrotten är när det kommer just till inkludering av transpersoner. Samtidigt händer det bra grejer hela tiden! Idag ser vi flera exempel på ett ifrågasättande av gamla normer och det växer fram en ny och mer inkluderande värld där idrott, träning och rörelse är något för alla. 

Jag är väldigt glad över att få arbeta med idrott idag då vi är i en tid av förändring. Jag blir hoppfull när jag träffar alla unga som inte delar gamla idéer kring idrott utan visar på nya sätt att förhålla sig till rörelse. Idrotten behöver transperspektivet för att utvecklas, inte bara för transpersoners skull utan för alla. Samtidigt känner jag som ickebinär transperson en frustration när allt går långsamt. Transpersoner är ofta osynliga inom idrotten och det saknas förebilder, men som tur är blir de fler! Jag följer många inspirerande atleter på sociala medier. Ett exempel är simmaren Schuyler Bailar som utmanar fördomar när han som transkille tävlar tillsammans med ett herrlag. Tyvärr är en del regelsystem så föråldrade att de kan stoppa den som kommer ut som trans, särskilt om du vill satsa på en professionell karriär. Men även här går det sakta framåt. Idag finns exempelvis ett öppnare regelverk för OS-atleter än vad det fanns för bara något år sedan. Detta gör att fler transpersoner, personer med intersexvariationer och andra atleter med hormonnivåer som bryter normen för dam- och herrklasserna kan tävla i OS. Det ger även effekter på lägre tävlingsnivåer inom idrotten.

Har du förslag på strategier eller träning som fungerar om det känns obekvämt att byta om i könsuppdelade omklädningsrum?

Nummer ett är att försöka hitta en träning eller rörelseform du tycker är rolig. Det kan låta som en klyscha men går oss ofta förbi så det bör understrykas. Ägna dig aldrig åt något du tycker är skittrist! Träning ska i första hand inte syfta till att nå ett särskilt mål, att forma en kropp eller att vinna en tävling. Huvudsyftet måste alltid vara att ha roligt. Samtidigt kan det vara svårt att veta vad en gillar. Ofta stannar det vid omklädningsrumssituationen. Kan vi inte byta om eller blir det för krångligt blir det inte särskilt lustfyllt. 

På gymkedjor och större träningsställen kan du ringa eller mejla och fråga om det finns ett könsneutralt omklädningsrum, ett bås eller duschdraperier i de binära omklädningsrummen som är uppdelade i kvinnor och män, eller hur det ser ut om en vill byta om själv, duscha enskilt eller har andra önskemål. I ideella föreningar kan det vara klurigare med smarta lösningar eftersom de ofta har mindre lokaler och tajt ekonomi. Samtidigt kan det vara lättare att påverka en ideell förening genom att skriva motioner till årsmöten, alltså förslag på vad en vill att föreningen ska göra eller ta beslut om. Och hos många gymkedjor kan en såklart komma dit ombytt och sedan gå hem och duscha.

Vi är alla bekväma med olika saker. Vissa tycker det är helt okej att byta om i binära omklädningsrum, andra byter alltid om hemma och någon har kraft att ställa krav på ett tredje omklädningsrum som kan vara enskilt, könsneutralt eller enbart för ickebinära. Det viktiga är att du utgår från dig själv, vad du vill och orkar. 

Vad har du för tips till den som känner att det vore roligt att träna något men att det känns svårt att börja?

Vi blir mer bekväma i nya miljöer ju fler gånger vi varit där. Första gången är läskig för de flesta. Jag har en skateboardpark jag hänger i varje vecka och det gör att jag idag är bekväm även om parken domineras av ”tuffa” grabbgäng. Så känner jag inte i andra parker eftersom jag är mer ovan där. Samma sak gäller för de flesta idrotter och träningsanläggningar. Vill du till exempel testa på karate? Leta upp en klubb, börja med att mejla dem och få kontakt med en tränare. Fråga om det är okej att bara titta på första gången. Många tycker att det är skönt att ha med sig en kompis. Har du ingen som vill följa med kan du fråga i en transgrupp på Facebook. Om det känns obehagligt att gå till simhallen, kanske särskilt efter en operation, kan en dra ihop ett gäng och gå dit tillsammans. Använd forum för transpersoner för att dra igång träningsgrupper eller för att hitta existerande. Jag har till exempel dragit igång Queerskate i Högdalen i Stockholm. Det startade jag för att jag ville ha fler queers att skejta med. Jag har inga proffskunskaper i skateboard och parken är öppen för alla men bara det att jag är där en bestämd tid, lånar ut brädor och skydd, hjälper till att hålla en skakig hand, gör att fler som tidigare inte vågat sig dit har upptäckt sporten. Det finns en Facebook-grupp att gå med i för den som är intresserad.

Skateboard har lägre trösklar än många andra idrotter. Ingen byter om så du slipper hela steget med omklädningsrum, det är relativt billigt, särskilt om du har tillgång till en park som lånar ut brädor, och du kan åka på egna villkor, ingen tränare står och gapar och du kan komma och gå som du vill. Att gå ut i skogen, springa, bada i en sjö, träna på utegym, använda kvarterets basketkorg, göra yoga utifrån YouTube-videor eller cykla är alla exempel på träning som du kan göra själv eller med vänner utan större kostnad. Vill du däremot komma till ett sammanhang, lära dig en idrott eller bli bättre på något specifikt är det bra att hitta en förening. 

Vad kan en ställa för krav på idrottsföreningar? Och vad gör en om ingen förening känns riktigt rätt?

En idrottsförening ska vara öppen för alla och demokratisk, och som medlem kan du ställa krav. Idrottsföreningar i Sverige är ideella och anslutna till Riksidrottsförbundet. Detta betyder att de skrivit under på att vara öppna och inkluderande. Hittar du ingen förening du gillar eller vill bli medlem i kan du starta en själv. Det räcker med att ni är ett gäng kompisar och bildar en styrelse. Går du i skolan kan du starta en skolidrottsförening. Då kan du få hjälp och stöttning av Skolidrottsförbundet som organiserar alla Sveriges skol-IF. På skolidrott.se kan du läsa hur du går tillväga och där finns även tips som passar alla typer av föreningar. Det går också att starta exempelvis ett fotbollslag eller en idrottsklubb som en medlemsgrupp till RFSL lokalt eller genom föreningen Transammans.

På Riksidrottsförbundets hemsida rf.se kan du hitta till olika idrottsförbund som hjälper dig vidare till lokala föreningar. Är du redan med i en förening som skulle behöva bli mer inkluderande? Då kan du tipsa föreningens styrelse om RFs utbildningssida inkluderandeidrott.se och få dem att gå en utbildning. Om föreningen har ekonomi till det kan de även vända sig till RFSL för att köpa utbildning.

Hur kan en tänka kring träning om en inte riktigt trivs med sin kropp?

Det viktiga är att röra på sig så som du tycker om. Att hitta en träningsform som får dig att vara i kroppen och rörelsen istället för att se dig själv utifrån är inte alltid lätt, men det går. Vissa tycker att yoga är hemskt och har svårt att stoppa frustrationen när kroppen inte gör som vi vill medan andra kan gå in i rörelsen och släppa ”utifrånblicken”. Det kommer inte av sig själv utan kräver träning och ödmjukhet inför sina begränsningar. När vi lyckas släppa det kritiska ögat kan vi känna kroppen och dess funktioner utan att värdera. Om vi övar oss att gå in med inställningen att allt är okej och att vi inte behöver prestera kan vi tillslut koppla bort kritiken och njuta av vår kropp oavsett vad den kan eller hur den ser ut. Lättast är om vi hittar något som är så kul att vi glömmer att tänka eller när vi måste fokusera så mycket att vi inte hinner vara kritiska. 

När jag åker skateboard måste jag koncentrera mig så mycket att jag inte hinner tänka på hur jag ser ut. Om jag börjar jämföra mig med alla som är grymmare på brädan tappar jag fokus och lust. Då försöker jag att sänka kraven, bara rulla runt på brädan och ibland köra ”Följa John” med ett barn som får mig att hitta tillbaka till lusten. Förut hatade jag yoga när kroppen inte löd och jag jämförde mig med andra. När jag började yoga hemma framför YouTube gick det plötsligt bättre och jag kunde njuta av rörelserna. Så sätt låga trösklar, var snäll mot dig själv och ha tålamod. Blir du frustrerad, pausa, gör något annat och testa igen senare. Gå ut och promenera, upptäck en skog eller gå på stadsvandring! 

Något annat som kan vara viktigt att tänka på?

Vi blir alla motiverade av olika saker och många undrar hur en behåller träningsmotivationen. Jag har redan varit inne på det viktigaste, nämligen att ha kul. Om du inte tränar för din egen skull och för att du tycker att det är roligt så kommer du att sluta. 

Ätstörningar är vanligt och det kan vara svårt att skapa ett sunt förhållande till träning och mat om du tidigare haft ett destruktivt beteende. Själv har jag lyckats genom att ta hjälp av andra och aldrig träna det jag ogillar eller bara för att jag borde. Kom ihåg att vi alla måste äta, oavsett om kroppen har rört på sig eller ej. Själv förbjöd jag alla kostförbud och dieter, slängde vågen och lovade mig själv att träning och mat inte får ta över livet. Istället fokuserar jag på det sociala och att träna tillsammans med människor jag trivs med. Idrotten har blivit mitt sätt att skapa förändring och hitta sammanhang. Idag älskar jag min kropp och alla dess funktioner. Förr trodde jag att det var en omöjlighet men idag vet jag att det är möjligt. Alla har rätt att må bra i sin kropp och rätt till en god hälsa!

 

Hannes Liljeholm på skateboard

Foto: Anna Åberg

 

Senast ändrad: 
25 juli, 2018 - 13:26

Sökformulär