Könsbekräftande vård och behandling

Läs mer om könsutredningen steg för steg här.

Könbekräftande vård och behandling kallas den medicinska, sociala och juridiska process som transpersoner kan gå igenom. Det innebär att man ändrar sin kropp med hjälp av hormoner och/eller operationer så att den bättre stämmer överens med ens könsidentitet. Man kan också ändra kroppen med hjälp av bland annat röstträning, hårborttagning och slipning av adamsäpplet. Andra ord som också används för denna process är könskorrigering, transvård och transition. Den könsbekräftande vården är tillgänglig för både binära och ickebinära transpersoner. 

En del säger ”byta kön” och "könsbyte" i stället för könsbekräftande vård och behandling. Det kan vara missvisande, eftersom en person inte byter kön utan istället förändrar kroppen så att den stämmer bättre överens med hur man känner sig. Juridiskt sett kan man däremot tala om att göra ett ”könsbyte”, eftersom man byter juridiskt kön i folkbokföringen och får ett nytt personnummer. Samtidigt kan "könsbyte" vara ett smidigt ord att använda så att andra enkelt förstår vad man menar.

Diagnoser

För att få möjlighet att ändra på kroppen och/eller det juridiska könet krävs en könsdysfori-diagnos. Könsdysfori definieras som ett psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen som orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet.  För att man ska kunna få en könsdysfori-diagnos behöver man därför uppfylla vissa krav eller diagnoskriterier. Att man får en diagnos betyder inte att man är sjuk. Istället betyder det att man har ett vårdbehov. Man kan säga att diagnosen är nyckeln till att få landstingsfinansierad vård. För att få en sådan diagnos behöver man göra en könsidentitetsutredning. I dagsläget är det sju specialiserade team runt om i landet som gör könsidentitetsutredningar. Könsdysfori är en psykiatrisk diagnos som ställs i samråd mellan patient och team: för att få diagnosen måste man vilja ha den. Därefter skickas remisser till hormonläkare, logoped (som arbetar med röstträning) och plastikkirurg. Den som får diagnosen diskuterar med teamet och får i samråd med dem komma fram till vilken behandling som kan vara aktuell. 

Könsdysfori är idag tre olika diagnoser. För att få tillgång till underlivskirurgi och nytt juridiskt kön krävs könsdysfori-diagnosen transsexualism. De övriga två diagnoserna, "könsidentitetsstörning utan närmare specifikation" och "övrig könsidentitetsstörning", öppnar upp för alla andra delar av den könsbekräftande vården utom just underlivskirurgi och nytt juridisikt kön. Förutom dessa två delar skiljer sig inte diagnoserna åt ifråga om vård och behandling. All behandling ska utgå från individens behov. Det finns en hel del kritik mot att två av diagnoserna innehåller ordet "störning" och diskussion förs om diagnoserna ska döpas om.

Personlig process

Ofta används ordet transition för att beskriva att en person är i färd med att korrigera sitt kön. Exakt när en könsbekräftande process startar varierar. En del räknar från den allra första kontakten med psykiatrin, andra från den dag då man fått sin diagnos och får börja hormonbehandling. Många som genomgår könsutredning har sedan tidigare levt som det kön man känner sig som och har alltså redan påbörjat den sociala biten av sin transition.

Man behöver inte genomgå underlivskirurgi för att ändra sitt juridiska kön. En del vill helt enkelt inte ha underlivskirurgi. Andra väljer bort det för att man av olika medicinska skäl inte vill utsätta sin kropp för operationen. Utredningsteamen rekommenderar ibland att man ansöker om tillstånd att genomgå underlivskirurgi samtidigt som man ansöker om att ändra sitt juridiska kön, vilket görs på en och samma blankett. På så sätt kan man ha tillståndet för underlivskirurgi ordnat om man skulle vilja ha underlivskirurgi någon gång i framtiden.

Huvudsaken är att man känner efter och diskuterar med utredningsteamet vad just man själv behöver för att kunna må så bra som möjligt. Alla är olika och även om könsutredningen följer ett visst schema är själva den medicinska delen av transitionen något som kan vara väldigt individuellt. 

Ibland hör man saker som ”att gå hela vägen” om medicinsk transition. Det är uttryck för att det har skapats en norm kring vad man ska vilja göra som transperson, men när man har förändrat det man själv vill och behöver ändra på så har man ju gått hela sin egen väg. Om det sedan innebär att man vill ha all tillgänglig behandling eller bara delar av den tillgängliga behandlingen är något som man bedömer själv och inget som någon annan kan döma en för.

 

 

Senast ändrad: 
12 mars, 2018 - 12:58

Sökformulär