Ett av RFSL Ungdoms nyaste projekt är Diskrimineringskartan.se. Där kan du rapportera till exempel transfobi, rasism, trakasserier och diskriminering i och kring skolan. Eftersom vi samtidigt fick flera frågor till transmejlen om diskriminering och annan kränkande behandling, och vad man kan göra om det sker, bestämde vi oss för att gå igenom det ordentligt!

Det här är den tredje och avslutande delen av vår genomgång. Del 1, "Vad gäller kring diskriminering i skolan?", och del 2, "Trakasserier och diskriminering är extra allvarligt", hittar du på Transbloggen på Transformerings startsida.

Alla som går i skolan har rätt att slippa att bli dåligt behandlade, oavsett könsidentitet, könsuttryck eller sexualitet. I det här inlägget berättar Transformering och Diskrimineringkartan.se om vad diskriminering är och vad du kan göra om det händer dig eller någon annan.

Här går vi igenom några saker som du som elev kan göra om det förekommer kränkningar, trakasserier och/eller diskriminering i din skola. Det är viktigt att veta att det inte är ditt ansvar att agera för att slippa bli dåligt behandlad. Det är skolans och skolpersonalens ansvar att se till att alla kan vara i skolan, kan delta i undervisningen och känna sig trygga. Men ibland behöver man berätta för skolan att man själv eller någon annan blir dåligt behandlad. Och ibland tar skolan tyvärr inte sitt ansvar, och då kan man behöva prata med någon annan om vad det är som har hänt.

Prata med skolan

I första hand bör du prata med personal i skolan. De har skyldighet att hjälpa dig och ta rapporter om kränkningar, trakasserier eller diskriminering på allvar. Du ska kunna vända dig till vem som helst som jobbar på skolan, men om det är skolan som kränker eller diskriminerar kan det vara bra att vända sig direkt till rektor.

Om det finns någon vuxen person utanför skolan som du litar på, till exempel en förälder eller en vuxen som du bor med, kan du be den personen om hjälp och att ni tar kontakt med skolledningen tillsammans. Ofta leder direkt kontakt med skolan till snabbast resultat, förutsatt att skolan sköter sig och tar dig på allvar.

Det går att höra av sig till skolan anonymt (till exempel genom att registrera en ny mejladress och skriva därifrån, eller genom att skicka ett pappersbrev utan avsändare), men det kan göra det svårare att få hjälp. När skolan utreder vad som gått fel kan de kanske också förstå vem som hört av sig.

Alla skolor ska ha fått ett material som heter Öppna skolan! från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Där står det precis hur skolan ska göra för att förebygga och agera mot kränkningar, trakasserier och diskriminering. Den kan du hänvisa till om du vill.

Prata med elevskyddsombud eller elevråd

Om din skola har ett elevskyddsombud kan hen säga åt skolledningen att åtgärda brister och problem i elevernas arbetsmiljö. Det skulle till exempel kunna vara att det saknas könsneutrala möjligheter att gå på toaletten eller byta om inför gymnastiklektioner. Ta reda på vem som är elevskyddsombud och kolla om hen kan prata med skolan om bristerna i arbetsmiljön.
 
En annan möjlighet är att be skolans elevråd ta upp problemet med skolledningen. Elever ska kunna påverka sin skolmiljö och det är möjligt att skolan lyssnar mer på ett elevråd än på en enskild elev, även om eleven har rätt.

Här kan du läsa mer om elevråd: svea.org

Prata med ditt utredningsteam (om du går i könsutredning)

Om du är under 18 år och genomgår en könsutredning så kan ditt utredningsteam hjälpa dig med problem i skolan, om du vill det. Hjälpen och stödet från utredningsteamet kan se olika ut beroende på vad just du behöver. Det kan handla om att teamet stöttar skolpersonalen i att ingripa mot och förebygga mobbning eller trakasserier, att lärare och elevhälsa får information om könsdysfori eller att teamet diskuterar med skolan vad skolan kan göra för att man ska kunna delta i till exempel idrottsundervisningen.

Mer information finns i ”God vård av barn och ungdomar med könsdysfori”, sidan 43–44.

Anmäl till myndigheterna

Om skolan inte lyssnar på dig kan du höra av dig till myndigheter för att få hjälp. Olika myndigheter hjälper till med olika saker.

Barn- och elevombudet (BEO) hjälper dig om du har blivit kränkt eller mobbad i skolan. Det är ett bra ställe att börja på, men om de tycker att det du blivit utsatt för är trakasserier eller diskriminering brukar de hänvisa vidare till DO (se nedan). Här hittar du Barn- och elevombudet: skolinspektionen.se/BEO/For-barn-och-elever/

Diskrimineringsombudsmannen (DO) hjälper dig om du har blivit trakasserad eller diskriminerad. De kan starta en domstolsprocess och om de vinner kan du få skadestånd. Oftast behövs det mycket bevis och det kan ta lång tid innan ett fall avgörs i domstol. En anmälan till DO innebär inte att man får konkret hjälp med situationen direkt, men det kan ändå kännas skönt att ha gjort anmälan. Förutom att prata med DO kan man försöka prata direkt med skolan eller ta hjälp av en antidiskrimineringsbyrå (se nedan). De kan ofta se till att man får hjälp snabbare. Här hittar du DO: do.se

Det går att lämna anmälan anonymt till Diskrimineringsombudsmannen. Då går det inte att få skadestånd. Anonyma anmälningar kan leda till att Diskrimineringsombudsmannen gör tillsyn i en skola, det vill säga hör av sig till skolan för att kontrollera att de inte diskriminerar och att det finns bra planer för att förhindra att det sker. Om du inte är intresserad av att driva ett domstolsfall kan det räcka att göra en anonym anmälan till DO och berätta vad skolan gör fel.

En annan möjlighet är att prata med en antidiskrimineringsbyrå. De är inte myndigheter men kan hjälpa dig göra en anmälan till DO eller företräda dig i domstol. Här hittar du Sveriges antidiskrimineringsbyråer: adbsverige.se/byraer-i-natverket/

Du kan också göra en anmälan till polisen. I så fall kan det vara bra att prata med RFSL Stödmottagning. De kan hjälpa dig skriva en polisanmälan och även följa med till möten med polis, domstol eller vårdpersonal.

Prata med RFSL Ungdom

Om skolan beter sig kränkande, trakasserar eller diskriminerar och du inte vill prata med dem själv kan eventuellt RFSL Ungdom prata med skolan och be dem förbättra sig.

Diskrimineringskartan.se kan du anonymt rapportera till exempel transfobi, trakasserier och diskriminering. Du kan också maila till RFSL Ungdom direkt om du har problem med din skola: diskriminering@rfslungdom.se

Vad kan du som arbetar i skolan göra?

Har du en fråga?

Mejla till RFSL Ungdom på trans@rfslungdom.se eller diskriminering@rfslungdom.se

Ett av RFSL Ungdoms nyaste projekt är Diskrimineringskartan.se. Där kan du rapportera till exempel transfobi, rasism, trakasserier och diskriminering i och kring skolan. Eftersom vi samtidigt fick flera frågor till transmejlen om diskriminering och annan kränkande behandling, och vad man kan göra om det sker, bestämde vi oss för att gå igenom det ordentligt!

Del 1, "Vad gäller kring diskriminering i skolan?", publicerades förra veckan. Den tredje och sista delen, som handlar om vad du som är elev eller skolpersonal kan göra, kommer i morgon.

Alla som går i skolan har rätt att slippa att bli dåligt behandlade, oavsett könsidentitet, könsuttryck eller sexualitet. I det här inlägget berättar Transformering och Diskrimineringkartan.se om vad diskriminering är och vad du kan göra om det händer dig eller någon annan.

Trakasserier och diskriminering drabbar inte bara en person, utan alla som omfattas av samma diskrimineringsgrund. Det kan beskrivas i flera steg.

En person som bryter mot normer blir utsatt för trakasserier eller diskriminering och känner till exempel rädsla eller oro med anledning av det.

Personer som bryter mot normer på samma sätt som den som blivit utsatt känner oro eller rädsla för att också bli utsatta.

Den som utsätter någon för trakasserier eller diskriminering återskapar en negativ, begränsande norm. Till exempel att det skulle vara mindre värt att bryta mot normer för kön eller sexualitet än att följa dem.

Institutioner, till exempel skolan, har mycket makt, både över elever och i samhället i stort. Institutioner har ofta normskapande makt. Därför är det ännu mer allvarligt när det är en institution som utsätter personer för trakasserier eller diskriminering.

Trakasserier och diskriminering kan göra att man känner att man inte kan vara sig själv utan att bli utsatt för fara eller obehag. De gör det helt enkelt svårt för människor att delta i samhället på lika villkor och strider mot principen om alla människors lika värde.

Hur kan kränkningar, trakasserier eller diskriminering se ut i skolan?

Namn och pronomen
Att medvetet använda fel namn eller pronomen, eller att inte vilja eller strunta i att använda rätt namn och pronomen, kan vara trakasserier, om det är en annan elev som gör det, eller diskriminering, om det är en lärare eller annan skolpersonal som gör det. Rätt namn är det man själv väljer – det behöver inte vara ens juridiska namn. Rätt pronomen är det eller de pronomen man själv känner är rätt.

Enligt en genomgång som Socialstyrelsen gjort, "Administrativa problem för personer som bytt juridiskt kön", bör du kunna få ut betyg från grundskolan och gymnasiet med rätt personuppgifter om du har bytt juridiskt kön.

Kränkningar och trakasserier i klassrum och övriga skolan
Generaliserande kränkande yttranden om till exempel hbtq-personer riskerar att skapa en miljö där det inte går att vara öppen som hbtq-person. Det kan till exempel handla om att uttryck som bög, flata eller gay används som negativt laddade ord, att någon säger att alla homosexuella har någon viss negativt laddad egenskap eller att t-ordet (skällsord för transfeminina) används.

Det spelar ingen roll om det finns någon öppen hbtq-person som hör det kränkande yttrandet eller inte. Lärare eller annan skolpersonal som hör det ska ingripa i alla fall för att förhindra att det uppstår en skolmiljö som är fientlig mot hbtq-personer.

Toaletter och omklädningsrum
Alla ska ha möjlighet att byta om och gå på toa på ett tryggt sätt. Det är en förutsättning för att delta i skolmiljön och i skolarbetet. Det kan innebära att skolan behöver ordna könsneutrala toaletter eller att alla som vill får möjlighet att byta om enskilt i samband med skolgymnastiken.

Värderingar och andra övningar
Om skolan använder sig av värderingsövningar behöver de vara utformade på ett sätt som inte kränker eller gör att elever behöver argumentera för eller emot sina egna eller en närståendes rättigheter, på ett sätt som personer som följer normen aldrig skulle behöva göra. Ett exempel på en dålig värderingsövning är: ”Ska transpersoner/homosexuella få adoptera?”

Några exempel på övningar man i stället kan göra är ”Hur har transpersoners rättigheter förändrats över tid i Sverige?”, (här kan man till exempel utgå från Elias Ericsons affisch "Kort om transhistoria i Sverige") ”Hur ser transrättigheter ut i Europa?” (Transgender Europe, TGEU, har bra material) och ”Hur kan skolan arbeta mot transfobi?” (hör till exempel av er till projektet Nätverket för normkritiska skolgrupper, NNSG, eller utgå från er skolas likabehandlingsplan).

Biologiböcker och sexualundervisning
Allt ömsesidigt sex är lika bra och riktigt sex. Därför är det viktigt att skolmaterial och undervisning beskriver homo-, bi-, hetero- och asexualitet på ett likvärdigt sätt och inte ger uttryck för att något av detta är mer ”normalt” eller bättre än något annat.

På samma sätt är alla könsidentiteter likvärdiga och lika riktiga. Man ska inte behöva få felaktig information från sina biologiböcker, till exempel att det står ”transsexualitet” i stället för transsexualism eller att trans framställs som något avvikande. Felaktigt skolmaterial kan bidra till en skolmiljö där det är svårt att vara öppen som till exempel transperson.

Förutom att man självklart har rätt att inte bli kränkt och diskriminerad bör det vara en rättighet att få information om kroppen och om sex som är relevant för en själv. Det kan vara avgörande för att man ska få en bra självuppfattning och kunna ha en god hälsa.

Material som vi tycker är bra är
Världens viktigaste bok – om kroppen, känslor och sex av Nathalie Simonsson (Ordfront och RFSU, 2012)
Under huden – sexualundervisning och normkritisk pedagogik (RFSL Stockholm och RFSL Ungdom, 2010)

Könade grupper
Oftast finns det ingen anledning att använda sig av könade grupper (tjejgrupp och killgrupp) i undervisningen. Könade grupper innebär en ökad risk för att personer blir bedömda eller behandlade olika beroende på indelning.

Om elever delas in i könade grupper ska var och en själv få välja vilken grupp hen vill vara med i. Det är inte det juridiska könet som ska avgöra.

Ett annat sätt att dela in personer i könade grupper är något vi kan kalla ”okynneskönande”. Det kan vara att en lärare säger till exempel ”nu får ni hänga med lite här, tjejer” eller ”ska ni inte komma in från rasten nu, killar?” eller att en skolsköterska pratar om vad ”vi män” behöver tänka på i fråga om kroppen. Det används kanske omedvetet för att skapa en känsla av gemenskap, men felkönar ofta personer som inte hör hemma i den grupp de delas in i.

Ett av RFSL Ungdoms nyaste projekt är Diskrimineringskartan.se. Där kan du rapportera till exempel transfobi, rasism, trakasserier och diskriminering i och kring skolan. Eftersom vi samtidigt fick flera frågor till transmejlen om diskriminering och annan kränkande behandling, och vad man kan göra om det sker, bestämde vi oss för att gå igenom det ordentligt!

Del 2 och 3, om varför trakasserier och diskriminering är extra allvarligt och vad du som elev eller skolpersonal kan göra, kommer nästa vecka.

Alla som går i skolan har rätt att slippa att bli dåligt behandlade, oavsett könsidentitet, könsuttryck eller sexualitet. I det här inlägget berättar Transformering.se och Diskrimineringkartan.se om vad diskriminering är och vad du kan göra om det händer dig eller någon annan.

Så länge man går i skolan är skolan ens arbetsplats. Fram till dess att man slutar nian omfattas man också av skolplikten. Det innebär att det är obligatoriskt att delta i skolans verksamhet. Den som har ansvaret för skolan, till exempel kommunen om man går i kommunal skola eller skolans ägare om man går i friskola, har också en plikt: att se till att man har bra förutsättningar att gå i skolan och få utbildning.

Det här innebär att det är viktigt att man har en bra skolmiljö och att det är den som har ansvaret för skolan som ska se till att skolmiljön är bra. Det är skolans ansvar att se till att man kan gå i skolan utan att behöva bli utsatt för kränkande behandling, trakasserier eller diskriminering.

Vad är kränkande behandling?

Kränkningar (eller kränkande behandling som det ibland också kallas) är sådant som någon säger eller gör, eller låter bli att göra, som gör att man känner sig kränkt – att man blir ledsen eller arg, känner sig dum eller dålig. Det kan till exempel vara förlöjligande, ryktesspridning, att kalla någon för något den inte vill, våld eller hot om våld. Flera typer av kränkningar kan, förutom att vara kränkande, också rubriceras som brott. Till exempel misshandel, olaga hot eller förtal.

Kränkande behandling kan ske en enstaka gång eller upprepas. Ibland kallas kränkande behandling som upprepas för mobbing.

Det spelar ingen roll om kränkningar sker fysiskt, via sms eller på nätet. Det är ändå en kränkning och är allvarligt. Som elev har man rätt att slippa kränkningar, trakasserier och diskriminering både i skolan och i anslutning till skolan – till exempel på skolans fritidsgård, på skolresor och friluftsdagar och på väg till och från skolan. Om du går i skolan är det skolans ansvar att se till att du inte blir dåligt behandlad.


Vad är trakasserier och diskriminering?

I lagen anses kränkningar som sker på grund av till exempel kön eller könsidentitet, könsuttryck eller sexuell läggning som extra allvarliga. Det kallas trakasserier.

I skolan innebär det att om en eller flera andra elever kränker en för att man till exempel är transperson så är det trakasserier. Om lärare eller annan skolpersonal behandlar elever sämre eller kränker elever för deras kön, könsuttryck eller sexuella läggning kallas det diskriminering.

Den som är ansvarig för skolans verksamhet kan dömas i domstol för att ha diskriminerat eller för att inte ha agerat när en elev utsatts för trakasserier. Skolan ska ha en plan för hur det ska gå till, en så kallad likabehandlingsplan. Skolan ska göra likabehandlingsplanen tillgänglig så att både elever och personal får veta vad som står i den.

Kränkningar med sexuell innebörd, till exempel blickar, kommentarer, tafsande eller andra oönskade handlingar som anspelar på sex, räknas också som sexuella trakasserier.


Vilka diskrimineringsgrunder finns det?

Det finns fler så kallade diskrimineringsgrunder än kön, könsuttryck och sexuell läggning.

•    Kön
•    Könsidentitet eller könsuttryck (kallas ibland ”könsöverskridande identitet eller uttryck”)
•    Etnisk tillhörighet
•    Religion eller annan trosuppfattning
•    Funktionsvariation eller funktionsnedsättning
•    Sexuell läggning
•    Ålder

Om man har bytt eller har tänkt byta juridiskt kön omfattas man av diskrimineringsgrunden kön.

Om man är transperson och inte har bytt eller har tänkt byta juridiskt kön omfattas man av diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet eller uttryck.

Oavsett på vilket sätt du är transperson är du skyddad mot trakasserier och diskriminering.

Förra veckan påbörjade Transformering.se en guide till Socialstyrelsens nya kunskapsstöd ”God vård av barn och ungdomar med könsdysfori” och ”God vård av vuxna med könsdysfori”.

Den första delen kan du läsa här. I den här andra och avslutande delen tar vi upp hur utredningen bör läggas upp och vilka typer av behandling som kan ingå i vård för könsdysfori.

Om du vill läsa mer kan du använda dig av sidhänvisningarna som finns inom parentes. BoU hänvisar till kunskapsstödet som rör barn och ungdomar. Vux hänvisar till kunskapsstödet för vård av vuxna.

Vad kan man få för behandling?

Socialstyrelsen använder begreppet könsdysfori i stället för att dela in i olika diagnoser. Om man har könsdysfori kan man ha ett vårdbehov, som kan se ut på olika sätt. Man kan känna könsdysfori och få vård och behandling för det både som binär transperson och som ickebinär transperson, antingen man är man/pojke, kvinna/flicka, annat kön eller inget kön. 

Oavsett vilken diagnos man får kan man behöva och vilja ha olika typer av behandling, som hormonbehandling, kirurgi, röst- och kommunikationsträning och hårborttagning. ”Ingen ska gå miste om den vård de behöver eller få vård som inte är lämplig”, skriver Socialstyrelsen, och poängterar att vården ska vara individuellt anpassad: ”Det innebär att två individer med samma diagnos inte nödvändigtvis erhåller samma vårdåtgärder.” Undantaget är sådan vård som i dag regleras i lag, som underlivskirurgi. (BoU 28, Vux 22)

Vård och behandling för könsdysfori ska så långt det är möjligt ske i samråd med patienten, det vill säga att man själv ska ha inflytande över den vård och behandling man får. När man är under 18 år är det ens vårdnadshavare som har det huvudsakliga ansvaret för att man får den vård och behandling man behöver, tills det bedöms att man är mogen att ta sådana beslut själv. Oavsett ålder ska man kunna få information som är anpassad efter ens egna förutsättningar och behov. (BoU 33–34, Vux 27–28)

Stöd och hjälp under utredningen

Om man vill kan man få en fast vårdkontakt. När man gör en utredning brukar man träffa både läkare/psykiatriker, psykolog och kurator, och ofta också endokrinolog, plastikkirurg, logoped och hudterapeut. En fast vårdkontakt kan vara en ”fast punkt” i ens utredning. (BoU 30, Vux 25)

Utredningen kan innehålla en så kallad real life experience eller real life test, en period då man lever socialt i enlighet med sin könsidentitet. En del lever redan i enlighet med sin könsidentitet när de påbörjar utredning. Innan man genomgår real life experience kan man ha behov att till exempel påbörja hormonbehandling, genomgå mastektomi eller ta bort hår på kroppen och/eller i ansiktet. Det kan göra det lättare för en att uppfattas i enlighet med sin könsidentitet. (BoU 41–42, Vux 35–36)

Hälso- och sjukvården bör också erbjuda hjälpmedel som peruk, bröstproteser, penisprotes och binder. (BoU 42–43, Vux 36–37)

Man kan behöva någon form av samtalsstöd eller liknande under sin utredning. Om man har behov av samtalsstöd från någon som inte ingår i ens utredningsteam bör teamet uppmuntra och medverka till att man får det. (BoU 46–47, Vux 39–41)

Stöd från närstående är viktigt, och närstående kan själva behöva information, stöd och rådgivning för att kunna vara stöttande och accepterande och hantera eventuell egen oro och osäkerhet. Vårdnadshavare bör också få tillgång till information, stöd och rådgivning från vården. (BoU 25–26, 50–51) Det gäller även närstående till vuxna. (Vux 42)

Specifikt för personer under 18

Vården bör samarbeta med till exempel skola, socialtjänst och ungdomsmottagning för att personer under 18 som har könsdysfori ska få det stöd de behöver i sin vardag. (BoU 43–44)

Om man är under 18 bör man få information från vården om till exempel stödgrupper eller organisationer där man kan vara med som ung transperson. Vården bör också själva organisera grupper för unga transpersoner. (BoU 49–50)

Man bör få tillgång till pubertetsbromsande hormonbehandling (”stopphormoner”) om man befinner sig i början av puberteten. Om man slutar ta stopphormonerna sätter den kroppsegna puberteten i gång igen, och det finns inget som tyder på att stopphormoner påverkar ens framtida fertilitet. Man kan också få så kallade könskonträra hormoner för att sätta i gång pubertetsförändringar som stämmer överens med ens könsidentitet. (BoU 52–54)

Hormonbehandling

Psykisk ohälsa behöver inte vara ett hinder för hormonbehandling. (BoU 52 och 62, Vux 43)

Olika personer kan ha olika mål med hormonbehandling. Socialstyrelsen skriver: ”Vissa personer vill utveckla [kroppen] i feminin eller maskulin riktning så långt som är möjligt, medan målet för andra är ett mer androgynt utseende efter att existerande sekundära könskarakteristika har minimerats”. Ens egna mål med behandlingen ska räknas in när vården fattar beslut om hormonbehandling, samtidigt som man tar hänsyn till ens hälsa och eventuella risker. (BoU 58, Vux 43)

Om man självmedicinerar innan man påbörjar utredning, eller självmedicinerar under utredning, bör vården bedöma om de kan ta över ansvaret för medicineringen för att den ska ske på ett så säkert sätt som möjligt. (BoU 64, Vux 48)

Kirurgi

Könskorrigerande kirurgi är inte skönhetsbehandling. Kirurgin är till för att minska könsdysforin, som kommer sig av att kroppen inte stämmer överens med könsidentiteten. Både funktion och utseende kan vara betydelsefulla för den som genomgår könskorrigerande kirurgi. (BoU 65–66, Vux 49–50)

Innan operation bör man få se bilder på resultat av den operationsteknik som ska användas. I första hand bör man få se resultat av operationer som gjorts på den klinik där man ska opereras. (BoU 67–68, Vux 52–53)

En nyhet är att man i vissa fall bör få tillgång till feminiserande ansiktskirurgi (FFS) inom vården för könsdysfori. (Vux 60–62)

Personer med kvinnligt födelsekön (som tilldelat juridiskt kön kvinna när de föddes) bör i vissa fall få möjlighet till fettsugning på höfter. (Vux 62–63)

Operationer man kan få tillgång till innan man fyllt 18 år är bröstförstoring respektive mastektomi och i vissa fall reduktion (förminskning) av struphuvud, feminiserande ansiktskirurgi och fettsugning på höfter.

Sexuell och reproduktiv hälsa

Under sin utredning bör man få möjlighet att prata med personal som har sexologisk och sexualmedicinsk kompetens. Samtalen kan handla om ens egen sexualitet, om lust, njutning och säkrare sex. Vårdgivaren ska utgå från de ord man själv är bekväm med. (BoU 74–75, Vux 64–65)

Om man vill bör man få tillgång till så kallade fertilitetsbevarande åtgärder, att spara könsceller (ägg eller spermier) om man vill kunna bli genetisk förälder i framtiden. Socialstyrelsen motiverar den rekommendationen så här: ”Åtgärden bör ses som en del i att erbjuda jämlik vård till alla patienter som ska genomgå en behandling som kan påverka deras fertilitet negativt, oavsett vad skälet till behandlingen är.” (BoU 78)

Röst- och kommunikationsbehandling

Man bör få möjlighet till logopedisk behandling, oavsett födelsekön (det kön man blev tilldelad när man föddes). Förutom röstträning kan man få hjälp att anpassa övrig verbal och icke-verbal kommunikation, som kroppsspråk.

Om man vill ha en röst som uppfattas som feminin, och själv upplever att ens röstläge är för mörkt för det efter röstträning, bör man erbjudas röstkirurgisk behandling. Det innebär att man sträcker eller förkortar stämbanden med en operation. (Vux 71–72) Den typen av operation kan man få när man har fyllt 18 år. (BoU 81)

Hårborttagning

Personer med manligt födelsekön (som tilldelats juridiskt kön man vid födseln) bör få ta bort oönskad hårväxt. Man använder hårborttagningsmetoder som är permanenta eller som ger ett långvarigt resultat. Man bör få ta bort hårväxt i ansiktet, på halsen, fram- och baksidan av överkroppen, armar och händer, beroende på vad man behöver. ”Syftet med hårborttagning är att få bort så mycket hår som möjligt. Men även under optimala förhållanden är det svårt att bli helt hårfri”, skriver Socialstyrelsen. (BoU 83–84, Vux 73–75)

Eftervård och uppföljning

Socialstyrelsen betonar också (i kunskapsstödet för vård av vuxna) att det är viktigt med eftervård och uppföljning efter avslutad utredning och behandling för könsdysfori. Det gäller såväl eventuell hormonbehandling som psykologisk, psykiatrisk och psykosocial eftervård. Det är viktigt att man får förutsättningar för en god fysisk och psykisk hälsa. Även i fråga om eftervården, till exempel gynekologisk vård, skriver Socialstyrelsen om vikten av ett bra bemötande:

”Vid alla fysiska undersökningar behöver hälso- och sjukvårdspersonalen dessutom vara medveten om att patienter kan uppleva det som mycket känsligt att genomgå typer av undersökningar som traditionellt förknippas med det kön man inte identifierar sig med, liksom undersökningar av könsorgan som traditionellt förknippas med det kön man inte identifierar sig med. Därför är det särskilt viktigt att bemöta patienten med respekt och lyhördhet i sådana situationer.” (Vux 80)

För några veckor sedan publicerade Socialstyrelsen två så kallade nationella kunskapsstöd, ”God vård av barn och ungdomar med könsdysfori” och ”God vård av vuxna med könsdysfori”. Målgruppen är personer som arbetar inom den könsbekräftande vården.

Transformering.se har gjort en tvådelad guide till kunskapsstöden. Guiden tar upp några av många fakta som kan vara intressanta för dig som går eller vill genomgå en könsutredning och för dig som är närstående. I den här delen tar vi upp vad kunskapsstödet är, vad det är till för, vem som kan få vård och lite om hur vården ska gå till. I den andra delen, som publiceras nästa vecka, tar vi upp mer i detalj vad som kan ingå i vård för könsdysfori. Uppdatering: Här hittar du andra och sista delen av guiden.

Om du vill läsa mer kan du använda dig av sidhänvisningarna som finns inom parentes. BoU hänvisar till kunskapsstödet som rör barn och ungdomar. Vux hänvisar till kunskapsstödet för vård av vuxna.

Vad är kunskapsstöden?

Kunskapsstöden är rekommendationer för hur vården för könsdysfori bör se ut framöver. De kan också läsas som beskrivningar av hur Socialstyrelsen tycker att vårdprocessen för personer med könsdysfori ser ut i idealfall.

Socialstyrelsen kan inte bestämma över eller säga till utredningsteamen hur de ska arbeta. Därför är kunskapsstöden just rekommendationer eller riktlinjer för dem och andra som arbetar i vården. Hur vården sedan motsvarar rekommendationerna kan ha att göra med sådant som ekonomiska resurser, tillgång på personal, kompetens och hur många som vid en viss tidpunkt utreds eller behandlas av ett visst team.

Kunskapsstöden utgår från den bästa kunskap som finns tillgänglig, från relevanta internationella riktlinjer – till exempel WPATH:s Standards of Care – och erfarenhet från svenska utredningsteam.

Varför kunskapsstöd?

Socialstyrelsen skriver att tillgången till vård och behandling är ojämlik. Det innebär att tillgången till vård för könsdysfori, hur långa väntetiderna är och hur vården ser ut kan vara olika beroende på var i landet man bor. (BoU 14, Vux 16) Vid vilken ålder man kan få tillgång till olika medicinska insatser kan också variera. (BoU 14) En tanke med kunskapsstöden är att de ska ”bidra till att alla som söker vård ska få likvärdig vård, oavsett var i landet de bor”. Vården ska baseras på en individuell bedömning och utgå från bästa tillgängliga kunskap. (BoU 7, Vux 7)

Kunskapsstöden är också tänkta att ge just kunskap. Målgruppen är personer som arbetar inom vården. Socialstyrelsen nämner särskilt att hälso- och sjukvårdspersonal utanför den specialiserade vården, alltså utanför utredningsteamen, behöver information och fortbildning. ”Här ingår bland annat primärvårdsmottagningar, vuxen- och barnpsykiatriska mottagningar, ungdomsmottagningar och elevhälsa.” (BoU 8, Vux 8)

När vi på Transformering.se läst kunskapsstöden har vi också sett att de tar upp några vanliga felaktiga föreställningar om personer med könsdysfori som grupp.

  • Det är inte så vanligt att man ångrar sin könskorrigering. (Vux 13) De flesta som får behandling upplever att könsdysforin minskar och att deras livskvalitet blir bättre. (Vux 22, BoU 28)
  • En diagnos behöver inte vara detsamma som en sjukdom. Däremot kan en diagnos, som könsdysfori, betyda att man behöver vård för att må bättre. (BoU 13–14, Vux 15)
  • Det finns inga bevis för att man kan ändra på en persons könsidentitet med hjälp av terapi. Att försöka göra det anses som oetiskt, skriver Socialstyrelsen – det är helt enkelt inte rätt att göra så. (BoU 47)

Vem kan få vård?

Socialstyrelsen skriver att man tidigare behövt få diagnosen transsexualism för att faktiskt få vård. Det har inneburit att en del inte har fått vård, trots att de behövt det. (BoU 14, Vux 16)

I kunskapsstöden skriver Socialstyrelsen om könsdysfori i stället för att dela in i olika diagnoser. (Ett undantag är när Socialstyrelsen skriver om sådant som styrs av lag, som möjligheten att byta juridiskt kön och möjligheten att genomgå underlivskirurgi, möjligheter som man i dag bara har om man fått diagnosen transsexualism. Socialstyrelsen skriver också att det kan komma att ändras framöver.)

Socialstyrelsen definierar könsdysfori som ”ett psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen som orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet” (med registrerat köns menas det juridiska kön man blivit tilldelad, i de flesta fall när man var nyfödd och baserat på hur ens könsorgan tolkades då). Könsidentiteten kan, skriver Socialstyrelsen, vara man/pojke, kvinna/flicka, annat kön eller inget kön. Om man får en diagnos där könsdysfori ingår, som transsexualism eller könsidentitetsstörning ospecificerad, kan man få vård och behandling. Man kan alltså känna könsdysfori och få vård och behandling för det både som man/pojke, kvinna/flicka, om man är annat kön eller inget kön.

Socialstyrelsen skriver också att ”Osäkerhet är inget hinder, tvärtom en möjlighet, till att utforska könsidentiteten”. Man behöver alltså inte vara säker på sin könsidentitet, eller på om man vill ändra på sin kropp och i så fall vad man vill ändra, för att påbörja en könsutredning. (BoU 36, Vux 31)

Om man är under 18 år har ens vårdnadshavare ansvar för att man får den vård man behöver. Om en person under 18 år har två vårdnadshavare, och en av dem motsätter sig att man påbörjar utredning eller behandling, kan socialnämnden utreda det och besluta att man ska få det ändå. (BoU 21–22)

Eventuell psykisk ohälsa behöver inte vara ett hinder för utredning och behandling för könsdysfori. Man kan behandla psykisk ohälsa parallellt med eller inom ramen för könsutredningen, beroende på vad som är lämpligast. Det är viktigt att sådan behandling inte försenar utredningen i onödan. (BoU 37–38, Vux 32–33)

Asylsökande och papperslösa som påbörjat hormonbehandling innan de kommer till Sverige bör snarast få remiss till ett utredningsteam för att kunna fortsätta behandlingen. Särskilt utsatta grupper, som minderåriga, äldre, personer med intellektuella funktionsnedsättningar och personer som bor på institutioner, bör också kunna få individuellt anpassad vård för könsdysfori. (BoU 28–29, Vux 23)

Om man har blivit utredd för könsdysfori i ett annat land än Sverige kan den utredningen ligga till grund för fortsatt behandling i Sverige. Man måste alltså inte alltid ”börja om” en utredning. (Vux 88)

Remiss

Det är viktigt att primärvården/allmänpsykiatrin skriver remiss till utredningsteam om de misstänker att man kan ha könsdysfori. (BoU 24, Vux 21) I barn- och ungdomsdelen står det att det ska ske ”utan fördröjning”, det vill säga så snart som möjligt (25).

Socialstyrelsen vill också att man själv ska kunna ta kontakt med utredningsteam om man vill ha utredning och vård (det som ibland kallas ”egenremiss”). (BoU 24–25, Vux 21)

Bemötande

Socialstyrelsen uppmärksammar att det är vanligt att hälso- och sjukvården särbehandlar personer med könsdysfori, och att det inte stämmer överens med patientsäkerhetslagen. (BoU 28, Vux 23)

Det är viktigt att vårdpersonal bekräftar ens könsidentitet när man får vård för könsdysfori. ”En åtgärd som har stor betydelse för individen är att hälso- och sjukvårdspersonalen frågar om vilket tilltalsnamn och tilltal i tredje person (pronomen) som personen valt och sedan använder dem, även om de inte överensstämmer med uppgifterna från folkbokföringen”, skriver Socialstyrelsen. Det gäller både när man träffar vårdpersonal och i exempelvis journaler. Vårdpersonal bör också använda de ord som man själv föredrar om sin kropp. Man bör få information om eventuella kroppsundersökningar i förväg så att man kan känna sig förberedd på dem. (BoU 29, Vux 24)

Socialstyrelsen tycker också att det är viktigt att hälso- och sjukvårdspersonalen ”är uppmärksam på cis- och heteronormativa antaganden och språkbruk samt är lyhörd och respektfull”. (BoU 35, Vux 30)

Från könsdysfori till könseufori! Vad kan bra sex och positiva nära relationer innebära för unga transpersoner? Hur ser bra transvård ut bortom cisnormer och binärt könstänkande? 

Välkommen till en temadag i Stockholm den 23e maj med röster från transpersoner, närstående och medicinsk expertis! Dagen bjuder på angelägna samtal, visionära idéer och presentationer av helt nytt material om trans, sex och hälsa.

Alla behöver anmäla sig för att deltaga i temadagen.
Fyll i detta formulär för att göra din anmälan!

Programmet

Esben Esther Pirelli Benestad är läkare, specialist i klinisk sexologi och professor i sexologi vid Universitet i Agder. Med utgångspunkt i sitt uppmärksammade arbete med unga transpersoner i Norge kommer Pirelli Benestad berätta om sina visioner för en bättre transvård – från könsdysfori till könseufori!

Bättre transvård nu! - I mitten av april släppte Socialstyrelsen äntligen sina kunskapsstöd för vården av personer med könsdysfori, som kommer att leda till stora förändringar av den svenska transvården. Bassam El-Khouri, utredare på Socialstyrelsen, berättar om de viktigaste delarna i kunskapsstödet för vården av barn och unga med könsdysfori och svarar på frågor.

Panelsamtal om nära relationer, sex och trans – Cecilia Dhejne, sexolog och specialist i psykiatri, Gabriel Gonzales, transaktivist, Esben Ester Pirelli Benestad samt fler namn tillkommer, i ett angeläget samtal lett av Anna-Maria Sörberg.

Sveriges första praktika om trans och sex! En helt ny praktika om trans och sex, ett sexualupplysande material, har under våren tagits fram av RFSL Ungdom, RFSU och RFSL. Vierge Hård, RFSL Ungdom och Hedvig Nathorst-Böös, RFSU, berättar om praktikan, följt av releasemingel med tilltugg!

Ytterligare programpunkter tillkommer!

När & Var?

Lördag 23 maj, kl.13.00–17.00

Stockholm City Conference Center: Musiksalen, Norra Latin

Anmälan

Anmäl dig i formuläret på http://korta.nu/ungochtrans
Du kommer inom en vecka från anmälan bli meddelad om du har en plats.
Temadagen har ett begränsat antal platser – först till kvarn! 

Vid frågor kontakta Tone Alin: tone@rfslungdom.se

 

 

Idag överlämnades rapporten Rett til rett kjønn - helse til alle kjønn till den norska hälsoministern och jämställdhetsministern. Rapporten, som är mycket progressiv och föreslår omfattande förändringar, är resultatet av den första statliga utredningen i Norge om villkoren för byte av juridiskt kön och om hur vården av transpersoner ska organiseras. Utredningen tillsattes 2013 och har tagits fram av de statliga utredarna i nära samarbete med en expertgrupp som har bestått av läkare och medicinsk expertis såväl som representanter för olika transorganisationer. Bland annat har Line Halvorsrud, ordförande i RFSL Ungdoms norska syskonorganisation Skeiv Ungdom, deltagit i arbetet. Skeiv Ungdom kommenterar själva utredningens förslag på sin hemsida. De är mycket positiva till att utredningen kräver att tvångssteriliseringarna av transpersoner i Norge avskaffas och att rapporten slår fast att transvården i Norge måste bli bättre och tillgänglig även för icke-binära.

Den norska vården av transpersoner har hittills varit mycket bristfällig och hårt kritiserad. Nationell Behandlingstjänst för Transexualism vid Rikshospitalet i Oslo har varit ensam behandlande enhet. Eftersom de enbart tagit emot transsexuella har detta inneburit att icke-binära och andra som inte fått diagnosen transsexualism nekats vård eller tvingats söka på annat håll. Enskilda läkare i Norge har i begränsad utsträckning erbjudit vård istället, men alltför många har blivit utan vård de behöver och vill ha. Teamet i Oslo har också kritiserats hårt för bristande transparens och för sina restriktiva metoder. Vid sidan av detta har byte av juridiskt kön varit knutet till ett krav på sterilisering i samband med underlivskirurgi. Det har med andra ord funnits stora och omfattande problem vad gäller transpersoners rättigheter i vårt grannland, varför denna utredning och deras förslag på förändringar är mycket välkomna.

Vid överlämnandet av utredningen kommenterade den norska hälsoministern Bent Höie utredningens förslag:

– Dagens ordning för ändring av juridiskt kön ligger långt efter samhällsutvecklingen och Norge har fått kritik för att bryta mot mänskliga rättigheter. Regeringen vill göra det enklare att ändra juridiskt kön i enlighet med den egna könsidentiteten. Jag kommer att följa upp den här rapporten skyndsamt, och siktar på att sända ett lagförslag på remiss till sommaren. 

Sammanfattningsvis kan man säga att rapporten föreslår förändringar vad gäller villkor för byte av juridiskt kön, rätten till vård för hela gruppen transpersoner, vård för barn och ungdomar samt hur transhälsovården ska organiseras.

Byte av juridiskt kön

För byte av juridiskt kön föreslår majoriteten i expertgruppen att det ska bli en rent administrativ process som frikopplas från alla krav på diagnos eller medicinsk behandling. I korta drag föreslår man en process där man skickar in en begäran om nytt juridiskt kön till Folkeregistermyndigheten, får tillbaka en lapp som förklarar vad det innebär och vilka konsekvenser det får och därefter skickar tillbaka en undertecknad kopia som förklarar att man förstår konsekvenserna och vill byta juridiskt kön. Detta innebär att den norska utredningen föreslår en enklare, tillgängligare och mer framsynt modell än till exempel den nya lag som Danmark införde häromåret. Danmarks förenklade process har blivit hyllad till stor del, men också kritiserad för att den kräver en betänketid på sex månader. Den norska utredningen tycks ha lyssnat på denna kritik och majoriteten av experterna föreslår att man inte ställer några krav på betänketid. 

Byte av juridiskt kön ska kunna genomföras på detta förenklade sätt från 18 års ålder, men redan från 16 ska man kunna byta juridiskt kön om man så önskar. I så fall ska vårdnadshavare informeras först och få yttra sig, såvida det inte innebär några risker för ungdomen. Även om vårdnadshavare motsätter sig ett byte av juridiskt kön ska ungdomen ha rätt att genomföra det, i vilket fall en myndighet får ta på sig rollen som vårdnadshavare.  Redan från 12 års ålder ska det vara möjligt att byta juridiskt kön, föreslår expertgruppen, om barnet själv så önskar och kan bedömas ge samtycke.

Hur vården ska organiseras

Utredningen betonar att det behövs nationella riktlinjer för vården av transpersoner, och att dessa behöver vara rättvisa, adekvata och transparenta, samt att det mycket brådskande behöver påbörjas ett arbete med att utforma sådana riktlinjer. I Sverige har Socialstyrelsen under en längre tid arbetat med att ta fram sådana riktlinjer, som förväntas publiceras under våren 2015. I det har arbetet har även vi från Transformering.se och RFSL Ungdom varit involverade.

Majoriteten av de norska expertgruppen föreslår att vården av transpersoner decentraliseras och att många delar av vården ska kunna tillhandahållas runtom i Norges olika regioner. Det skulle till exempel innebära att en kan få tillgång till hormonbehandling i närheten av där en bor, istället för att tvingas resa hela vägen till Oslo. Det innebär att transkompetensen inom vården på ett flertal områden måste höjas avsevärt. Samtidigt föreslår man att teamet vid Nationell Behandlingstjänst för Transexualism (NBTS) förstärks och får möjlighet att bevara och utveckla sin högkompetenta specialistvård.

En stor förändring om förslagen i denna utredning går igenom är att alla som upplever könsinkongruens eller könsdysfori ska få tillgång till vård i Norge. Det vill säga att nyckeln till könsbekräftande vård inte längre ska vara diagnosen transsexualism, utan att även ickebinära och andra transpersoner ska få tillgång till vård om en själv känner att en är i behov av det. Det här föreslås gälla alla som är bosatta i Norge och förväntas bo i landet på lång sikt. Det ställs alltså inte krav på medborgarskap för tillgång till könsbekräftande vård.

Utredningen föreslår också att prepubertala barn och ungdomar ska få tillgång till vård och stöd nära till det egna hemmet, och inte tvingas resa långt för att få den vård de behöver. När barn eller unga är i behov av vård på specialistnivå tycker majoriteten av experterna att det i första hand bör ske på regional nivå, och att vid undantagsfall när det verkligen behövs så ska barn och ungdomar hänvisas till NBTS i Oslo. Detta skulle innebära att fler unga får tillgång till könsbekräftande vård, och att man slipper göra långa resor som kan vara båda jobbiga och stigmatiserande.

Men expertgrupperna har varit tudelade i flera av frågorna och intar olika positioner i förhållande till hur vården ska organiseras. Det verkar som att enskilda deltagare i expertgruppen har haft väldigt bestämda uppfattningar och inte kunnat jämka sig med övriga deltagare i gruppen. Det blir därför väldigt intressant att se vilken linje regeringen väljer att gå på, och om alla dessa progressiva förslag följer med när hälsoministern lanserar sina lagförslag lagom till sommaren.

 

Som ett led i Stockholms Läns Landsting fokus på ett mer patientcentrerat arbete och för att förbättra vården för patienter med könsdysfori kommer nu Enheten för könsidentitetsutredning (ENID) att flytta – både till ny lokal och organisation.

ENID lämnar kliniken Psykiatri Sydväst den 1 april 2015 för att istället bli en del av Centrum för Andrologi och Sexualmedicin (CASM) vid Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Inom CASM finns endokrinologisk och sexualmedicinsk kompetens samt specialister i manlig fertilitet.

Personalen på enheten är mycket optimistisk kring sammanslagningen och beskriver flytten som fördelaktig. Förhoppningen är att ENIDs nuvarande och blivande patienter på detta sätt får en större och bredare kompetens samlad runt sig på en och samma mottagning. Tills vidare kommer enheten att kallas CASM/ENID, men de lovar att skaffa ett lättare namn på sikt!

Kontakt

Vi har uppdaterat kontaktinformationen här på Transformering.se under fliken Transvård -> Utredningsteam. Där finns även information om hur en kommer i kontakt med övriga könsidentitetsmottagningar runtom i landet.

CASM/ENIDs nya telefonnummer är 08-585 823 00, tillval 5.

Om man inte kopplas vidare på ovanstående telefonnummer (samma knappvalsmeddelande återkommer trots att man tryckt på tillval 5) kan man i stället ringa till Karolinska Universitetssjukhusets Patientkontakt på telefon 08-517-707 11 och be att bli kopplad till någon på CASM/ENID. De vet att växeln inte alltid fungerar som den ska (gäller hösten 2015).

För att hitta till den nya mottagningen kan du följa den här korta vägbeskrivningen. Åker du pendeltåg kliver du av vid Flemingsbergs station. Via sjukhusets huvudentré, plan 5, går du rakt genom centralhallen. I slutet av Södra Hallen ta hiss (C2) till plan 8 och gå in på C2-84. Kommer du med bil och går in via Rehabgatan, plan 4, tar du hissen (R2) upp till plan 8. Gå ut till höger från hissen och gå rakt fram mot Södra Hallen till C2-84.

I lördags, den 28 mars, öppnade Kvinnohistoriskt museum i Umeå utställningen En Ropande Tystnad – Transformerad. Det är en fortsättning på invigningsutställningen En Ropande Tystnad som museet öppnade med i november i fjol. Den ursprungliga utställningen behandlade ålder, kvinnor och historia och var ett försök att fylla historieböckernas tomrum vad gäller äldre kvinnor och deras erfarenheter. Nu har den utställningen ”transformerats” för att istället belysa osynliggörandet av transkvinnor i allmänhet och äldre transkvinnor i synnerhet.

En Ropande Tystnad – Transformerad fyller ett av museets två stora utställningsrum. I det andra pågår fortfarande den fasta utställningen Rötter – en trasslig historia, som kräver en triggervarning för den obehagliga dusch av sexistiska hot och kränkningar som möter alla besökare på väg ut ur utställningen. Den delen kan man dock välja bort om man bara vill se utställningen om transkvinnors åldrande.

En Ropande Tystnad – Transformerad presenteras som en utställning om ”vad som händer när könsnormer bryts av en åldrad person”. Museet vill diskutera könsidentitet och åldrande, hur idéer om kön påverkar villkoren för åldrande och hur åldrandet påverkar könsnormer. Utgångspunkten är intressant och man kan bara konstatera att det är ett ämne som är osynliggjort i samhället och kulturen. Gruppens erfarenheter i samtiden och historiskt är mycket åsidosatta. Det gäller förstås inte bara transkvinnor, utan även transmän och icke-binära transpersoner. Själva communityt har länge fått agera socialt skyddsnät när hbtq-personer åldras och samhället har inte kunnat erbjuda mycket skydd, stöd eller kunskap, men de senaste åren har frågan börjat få mer uppmärksamhet och det börjar till exempel dyka upp hbt-certifierade ålderdomshem.

Utställningsbild En Ropande TystnadHur är själva utställningen då? Tyvärr inte särskilt bra. Den består av texter om temat, en fotoutställning och en historisk gestaltning av frågeställningen. För en mycket grundläggande kurs i normer kring könsidentitet och åldrande fungerar det hyfsat, men för den som är ute efter fördjupning, nya intryck eller en palett av erfarenheter kring att åldras som transkvinna så är det här fel plats att söka på. Det är ett fält med massor att utforska, intressanta vinklar att välja bland och många viktiga frågor att ställa, men utställningen vågar sig dessvärre inte på det. Ambitionen har kanske varit att göra en tillgänglig utställning och man tycks ha föreställt sig en publik som inte vet något alls om könsidentitet och normer. Konsekvensen blir ett tydligt cisnormativt perspektiv som ger intryck av att man vill skapa förståelse för att transpersoner över huvud taget finns – snarare än att inkludera gruppen i historieskrivningen på lika villkor som cispersoner.

Men det stora problemet är vithetsnormen som fullkomligt dominerar utställningen. En Ropande Tystnad - Transformerad består även av Kerstin Ekströms fotografier Brunetter och Blondiner som porträtterar transkvinnor med namn och titel. Fotona har tidigare visats på andra ställen i landet, och bidrar på sitt sätt till att synliggöra erfarenheter och närvaron av transkvinnor i arbetslivet. En viktig sak att åskådliggöra, men den överväldigande vithetsnormen skapar känslan av ett tunnelseende. Det är som om man bara kan ta en fråga i taget, en norm åt gången – annars är man rädd att det blir för mycket för besökarna att hålla reda på? Men normer fungerar inte så. Normer är sammanlänkade och samverkar på intrikata och samtidiga sätt. Kvinnohistoriskt museum måste börja arbeta med intersektionella perspektiv, annars bidrar man tyvärr till att förstärka och upprätthålla normer istället för att utmana dem.

Slutligen konstaterar jag att museet fortfarande inte ändrat sin problematiska logotyp. Som symbol för museet har man valt två x eller kryss: XX. Det är en ogenomtänkt symbol för ett museum som redan med sin andra utställning visar att man faktiskt vill inkludera transpersoner och särskilt transkvinnor. Ett kvinnohistoriskt museum, men bara för kvinnor som har XX-kromosomer? Genom att lägga tyngden på kromosomerna flyttar man positionerna tillbaka till en feministisk diskurs som rådde på 90-talet där transkvinnor allt som oftast exkluderades ur feministiska rum och kvinnoseparatistiska sammanhang. Det är erfarenheter som många fortfarande lever med i sin vardag, vilket ett kvinnohistoriskt museum måste vara medvetet om 2015. Istället för att bjuda in olika erfarenheter av att vara kvinna så ser logotypen ut som två stora stoppskyltar för den som inte har rätt kromosomsammansättning. Sammantaget ger det intrycket av att utställningen En Ropande Tystnad – Transformerad vänder sig till ciskvinnor och andra icke-transpersoner för att skapa tolerans, men inte för att utmana normer och maktstrukturer, belysa gemensamma intressen och bygga allianser.

Utställningen pågår 28 mars-11 oktober 2015.

[Foton: Malin Grönborg]

/Carl Åkerlund, redaktör för Transformering.se

Transbloggen har träffat Siri Landgren, en av initiativtagarna till en serie temakvällar om spel på Stadsbiblioteket i Göteborg. Spelkultur för Alla granskar spelkulturer och låter deltagare prova och diskutera olika spel. Hittills har fokus legat på spel av och för transpersoner, och om sexism och rasism i spel.

Hej Siri, hur kommer det sig att ni drog igång det här?
Jag startade projektet tillsammans med min vän Kjell Håftén, som länge har arbetat med att förnya bilden av dataspel och deras spelare. Idén föddes ur vår gemensamma lust att utforska nya aspekter av elektronisk kultur, där också nya berättelser kan berättas, inte minst av personer som tillhör marginaliserade grupper. När stadsbiblioteket visade sitt intresse så förvandlades våra privata utforskanden till en offentlig temaserie, Spelkultur för Alla. Jag och Kjell har också börjat föreläsa om dataspel och normkritik, och hoppas kunna fortsätta vårt samarbete i nya former när vår serie på stadsbiblioteket är slut.
 
Många ser spel som en hobby av och för vita killar. Tycker du att det stämmer?
Nej, det tycker jag inte. Det handlar till stor del om att vi har en onödigt snäv bild av vad dataspel är. Visst, tittar du på könsfördelningen i en onlinematch i Call of Duty så kanske icke-män utgör en ganska liten andel. En anledning till detta är sorglig men förutsägbar: många onlinemiljöer har ett klimat som är skoningslöst för alla som inte passerar som straighta, tävlingsinriktade tonårskillar. Men de flesta undersökningar visar att kvinnor utgör mellan 45 och 55 procent av alla dataspelare. Att de inte syns beror nog mest av allt på att det bara är ett fåtal titlar och genrer som upptar en stor del av medias uppmärksamhet när det gäller spel. En viktig del av vårt arbete med Spelkultur för Alla är därför att ifrågasätta statushierarkier mellan spel, genrer och spelare. Den inställning som råder nu, att spel som är dyra, tekniskt krävande och våldsamma är ”riktigare” spel och därför automatiskt bättre, är inte bara befängd utan direkt nedvärderande mot en majoritet av alla som spelar dataspel.
 
Ibland diskuteras det hur den sociala miljön kring spel kan vara hård, med till exempel sexism, rasism, transfobi och homofobi. Sedan förra sommaren har flera feminister som jobbar med spel utsatts för hot och trakasserier, bland andra Anita Sarkeesian och Zoë Quinn. Vad tror du att det här beror på?
Det är en svår och viktig fråga. Till stor del tror jag det beror på att så mycket av samtalet kring spel utspelas på internet. Det är ju inte bara personer i spelvärlden som fått utstå hot och trakasserier, utan sådant riktas ju mot icke-män överallt. Den gemensamma nämnaren är att allt utspelar sig anonymt på internet, vilket verkar ha en förmåga att göra oss omänskliga och blockera vår empati. Och som jag nämnde så stämmer det inte att unga killar är i majoritet bland spelare, problemet är nog snarare att det mest är liten grupp av icke-feministiska killar som tar verbalt utrymme, vilket bäddar för hot mot progressiva krafter som Sarkeesian och Quinn.
 
Finns det även sådana tendenser i själva spelen?
Ja, precis som film och TV-serier så speglar dataspel ofta såväl det bästa som det sämsta i vår kultur. Men vi måste också komma ihåg att spel görs på en mängd olika nivåer: från ensamma nybörjare som gör sitt första spel i program som RPG Maker, till företag med mångmiljonbudgetar och tusentals anställda. De stora företagen har pressen på sig att tala till så många som möjligt för att deras produktion ska gå runt, och använder sig därför ofta av populistiska knep som att driva med grupper som redan är diskriminerade. I indiespelvärlden finns inte detta tryck, eftersom många spel skapas som hobbyprojekt eller finansierade av Kickstarter. Därför är det framför allt till dessa utvecklare som jag och Kjell sätter vårt hopp. Med hjälp av nya verktyg har det blivit lättare att göra spel utan att behöva programmera allt från grunden, och vår första Spelkultur för Alla-kväll handlade om den våg av queera spelskapare som har uppstått mycket tack vare just detta.
 
Bryr sig spelföretagen om det här? Hur kan de göra spel mer inkluderande?
Det finns en del försök, bland annat en funktion som låter spelare ”betygsätta” varandras uppförande och pålitlighet, ungefär som en kan göra på vissa köp- och säljsajter. Fler och fler spel har också inbyggda sätt att rapportera kränkningar till spelföretaget. Men som jag nämnde tidigare så ser vi, åtminstone på kort sikt, framför allt potential i de mindre aktörerna. Varken jag eller Kjell har tålamod att vänta på att speljättarna ska sluta agera vinstmaskiner och börja fundera kring de etiska och politiska dimensionerna av sina spel. Då är det bättre om vi som kollektiv visar att vi är intresserade av spel som skildrar verkligheten på ett respektfullt och någorlunda korrekt sätt, och om det är i indiespelen vi hittar detta så kommer de stora företagen förhoppningsvis fatta vinken när deras försäljningssiffror börjar sjunka.

Blir det fler träffar under våren?
Vi har en per månad och har planerat träffar fram till och med juni!

Siris bästa speltips

Conversations with my mother
Textbaserat spel med transtematik av Merritt Kopas, en sann spelkonstnär.

Dys4ia
En ”indieklassiker” som skildrar Anthropys upplevelser av att börja ta östrogen.

Gone Home
En av de starkaste berättelser jag någonsin upplevt i ett spel. Mänskligt, vardagligt och med queertematik.

Ergon Logos
Tänjer på gränserna för vad ett spel kan vara.

Mainichi
Ett spel gjort i RPG Maker; i stället för att slåss mot monster får spelaren tampas med de beslut och konsekvenser som är vardag för den som är trans.

Coil
Skildrar en graviditet inifrån och utifrån. Ett klockrent exempel på hur indiespelformatet gör det möjligt att berätta på nya sätt.