Transbloggen har träffat Siri Landgren, en av initiativtagarna till en serie temakvällar om spel på Stadsbiblioteket i Göteborg. Spelkultur för Alla granskar spelkulturer och låter deltagare prova och diskutera olika spel. Hittills har fokus legat på spel av och för transpersoner, och om sexism och rasism i spel.

Hej Siri, hur kommer det sig att ni drog igång det här?
Jag startade projektet tillsammans med min vän Kjell Håftén, som länge har arbetat med att förnya bilden av dataspel och deras spelare. Idén föddes ur vår gemensamma lust att utforska nya aspekter av elektronisk kultur, där också nya berättelser kan berättas, inte minst av personer som tillhör marginaliserade grupper. När stadsbiblioteket visade sitt intresse så förvandlades våra privata utforskanden till en offentlig temaserie, Spelkultur för Alla. Jag och Kjell har också börjat föreläsa om dataspel och normkritik, och hoppas kunna fortsätta vårt samarbete i nya former när vår serie på stadsbiblioteket är slut.
 
Många ser spel som en hobby av och för vita killar. Tycker du att det stämmer?
Nej, det tycker jag inte. Det handlar till stor del om att vi har en onödigt snäv bild av vad dataspel är. Visst, tittar du på könsfördelningen i en onlinematch i Call of Duty så kanske icke-män utgör en ganska liten andel. En anledning till detta är sorglig men förutsägbar: många onlinemiljöer har ett klimat som är skoningslöst för alla som inte passerar som straighta, tävlingsinriktade tonårskillar. Men de flesta undersökningar visar att kvinnor utgör mellan 45 och 55 procent av alla dataspelare. Att de inte syns beror nog mest av allt på att det bara är ett fåtal titlar och genrer som upptar en stor del av medias uppmärksamhet när det gäller spel. En viktig del av vårt arbete med Spelkultur för Alla är därför att ifrågasätta statushierarkier mellan spel, genrer och spelare. Den inställning som råder nu, att spel som är dyra, tekniskt krävande och våldsamma är ”riktigare” spel och därför automatiskt bättre, är inte bara befängd utan direkt nedvärderande mot en majoritet av alla som spelar dataspel.
 
Ibland diskuteras det hur den sociala miljön kring spel kan vara hård, med till exempel sexism, rasism, transfobi och homofobi. Sedan förra sommaren har flera feminister som jobbar med spel utsatts för hot och trakasserier, bland andra Anita Sarkeesian och Zoë Quinn. Vad tror du att det här beror på?
Det är en svår och viktig fråga. Till stor del tror jag det beror på att så mycket av samtalet kring spel utspelas på internet. Det är ju inte bara personer i spelvärlden som fått utstå hot och trakasserier, utan sådant riktas ju mot icke-män överallt. Den gemensamma nämnaren är att allt utspelar sig anonymt på internet, vilket verkar ha en förmåga att göra oss omänskliga och blockera vår empati. Och som jag nämnde så stämmer det inte att unga killar är i majoritet bland spelare, problemet är nog snarare att det mest är liten grupp av icke-feministiska killar som tar verbalt utrymme, vilket bäddar för hot mot progressiva krafter som Sarkeesian och Quinn.
 
Finns det även sådana tendenser i själva spelen?
Ja, precis som film och TV-serier så speglar dataspel ofta såväl det bästa som det sämsta i vår kultur. Men vi måste också komma ihåg att spel görs på en mängd olika nivåer: från ensamma nybörjare som gör sitt första spel i program som RPG Maker, till företag med mångmiljonbudgetar och tusentals anställda. De stora företagen har pressen på sig att tala till så många som möjligt för att deras produktion ska gå runt, och använder sig därför ofta av populistiska knep som att driva med grupper som redan är diskriminerade. I indiespelvärlden finns inte detta tryck, eftersom många spel skapas som hobbyprojekt eller finansierade av Kickstarter. Därför är det framför allt till dessa utvecklare som jag och Kjell sätter vårt hopp. Med hjälp av nya verktyg har det blivit lättare att göra spel utan att behöva programmera allt från grunden, och vår första Spelkultur för Alla-kväll handlade om den våg av queera spelskapare som har uppstått mycket tack vare just detta.
 
Bryr sig spelföretagen om det här? Hur kan de göra spel mer inkluderande?
Det finns en del försök, bland annat en funktion som låter spelare ”betygsätta” varandras uppförande och pålitlighet, ungefär som en kan göra på vissa köp- och säljsajter. Fler och fler spel har också inbyggda sätt att rapportera kränkningar till spelföretaget. Men som jag nämnde tidigare så ser vi, åtminstone på kort sikt, framför allt potential i de mindre aktörerna. Varken jag eller Kjell har tålamod att vänta på att speljättarna ska sluta agera vinstmaskiner och börja fundera kring de etiska och politiska dimensionerna av sina spel. Då är det bättre om vi som kollektiv visar att vi är intresserade av spel som skildrar verkligheten på ett respektfullt och någorlunda korrekt sätt, och om det är i indiespelen vi hittar detta så kommer de stora företagen förhoppningsvis fatta vinken när deras försäljningssiffror börjar sjunka.

Blir det fler träffar under våren?
Vi har en per månad och har planerat träffar fram till och med juni!

Siris bästa speltips

Conversations with my mother
Textbaserat spel med transtematik av Merritt Kopas, en sann spelkonstnär.

Dys4ia
En ”indieklassiker” som skildrar Anthropys upplevelser av att börja ta östrogen.

Gone Home
En av de starkaste berättelser jag någonsin upplevt i ett spel. Mänskligt, vardagligt och med queertematik.

Ergon Logos
Tänjer på gränserna för vad ett spel kan vara.

Mainichi
Ett spel gjort i RPG Maker; i stället för att slåss mot monster får spelaren tampas med de beslut och konsekvenser som är vardag för den som är trans.

Coil
Skildrar en graviditet inifrån och utifrån. Ett klockrent exempel på hur indiespelformatet gör det möjligt att berätta på nya sätt.

Häromveckan slog mixtejpet "Mammas klackar" av mAkE MaKe ner som en queer bomb i musiksverige. Ackompanjerad av stämningsfulla och mörka samplingar utmanar mAkE MaKe cisnormen med sina arga och sårbara texter. mAkE MaKe rappar om personliga erfarenheter och transpolitik med ett uppfriskande tilltal som vi aldrig hört förut, och har hyllats av Kulturnyheterna i SR såväl som hiphop-kritikern Ametist Azordegan. Transbloggen har haft nöjet att intervjua Maja, som ligger bakom artistnamnet, om musik, motstånd och vikten av att få vara för mycket:

Du har gjort musik länge i olika genrer och under olika namn, till exempel som Le Bombe och Just Like A Boy, men nu är det mAkE MaKe som gäller - kan du berätta om det?
Ja, mAkE MaKe skapades så här: jag hade gått omkring och lyssnat väldigt mycket på hiphop i ett helt år. Lite från den amerikanska gay-scenen och ganska mycket från den nya svenska vågen. Jag blev väldigt inspirerad av att i hiphopen höra andra berättelser än de som vanligtvis hörs i kulturen. Och jag kände en väldig energi i kampen för att få berätta sina historier. En vacker dag började jag skriva egna texter i en anteckning i telefonen. Och jag blev själv överraskad över att jag skrev väldigt öppet om mina erfarenheter som trans. Och särskilt om åren när jag kom ut, väntade på utredning, gick i utredning, hela vården och det. Jag har skrivit mycket texter och popmusik i mitt liv, men jag hade aldrig skrivit om de här sakerna. Jag var lite rädd för texterna först, för att de var så råa och nakna. Men texterna blev fler och fler och jag kände mig tvungen att börja jobba på helt ny musik.

Vissa av dina låtar kan upplevas som ett kreativt uttryck för behovet att slå tillbaka mot transfobi och orättvisor. Har du några förslag på vad en kan göra eller säga om en inte vill uttrycka sig med musik eller om en behöver något i stunden när en utsätts för transfobi och sådan skit?
Alltså det här kan låta konfrontativt och riskabelt, men något av det bästa jag har gjort är att träna kampsport. Det betyder inte att jag går omkring och slåss, men träningen gav mig ett nytt sätt att förhålla mig till min kropp. Jag fick känna att min kropp var stark, att den kunde utföra saker. Det var också ett sätt att vara i kroppen som inte var förknippat med det som var fel. För en stund bleknade känslan av att kroppen var förknippad med kön och att den var i vägen. Jag byggde också upp en känsla av att jag hade krafter att kämpa och att jag kunde kämpa för mig själv. Kontrasten till det väldigt fysiska är förstås fantasin. Den är också viktig för det är platsen där du börjar skapa en annan bild av dig själv och kanske fundera på vem du vill vara. Medan jag höll på att "hitta mig själv" behövde jag en värld i mitt eget huvud där jag "umgicks" med mig själv "utanför" samhällets idéer och åsikter. Om man bara är i fantasin kan det bli en flykt som gör dig rädd för att vara i kroppen. Och om man bara är i det fysiska kan man bli rädd för att känna känslor och tankar. Men båda platserna har möjligheten att ge dig kraft. Detta är ju ett mer långsamt råd om att bygga styrka... Jag är en långsam person. Jag har inte så mycket snabba förslag.

Du har i andra sammanhang beskrivit att den här skivan är något du inte hade klarat av att skriva när du var yngre och vissa erfarenheter låg för nära i tiden. Du har också pratat om att du tycker att den queera konsten i Sverige är fattig, tunn och du har saknat en skrikande röst som varken är pedagogisk, uppbygglig eller rimlig. Kan du berätta om vad det betyder för dig och hur det påverkar din musik och dina texter?
Ofta när olika former av konst ska handla om något normbrytande, som till exempel att vara queer, så känns det som att publiken är "de normala" och att konsten ska försöka förklara för dem varför vi finns och vad vi känner. Men jag vill inte skriva för dem. Jag vill att vi - vi som inte brukar få vara med i film och sånt - att vi ska få prata med varandra. Utan att tänka på "de normala" som behöver få allt förklarat för sig. Det är min generella bild av queer konst. Sen när det kommer till mitt personliga uttryck så var det helt enkelt dags att sluta anpassa mig och vara sådär lagom. Jag ville få skriva en massa hemska minnen och känslor utan att förklara dem och utan att bädda in dem. Make Make skriver en del väldigt hemska texter. Men jag har fått bra respons. Jag har hört att folk känner sig stärkta. Jag tror det är jätteviktigt att vi får lov att finnas även när vi har opassande känslor som svämmar över och blir "för mycket". Sen finns det också musikaliskt en del referenser till både svensk och amerikansk hiphop och till TV och till queer historia och dessa referenser förklaras inte heller. Men det är inte viktigt att hänga med på allt. Folk hittar olika saker.

Många efterfrågar berättelser om att vara trans som inte handlar om att vara ett offer, utan som får handla om att vara trans och må bra av det. Den norska sexologen Espen Ester Pirelli Benestad har pratat om att använda begreppet könseufori istället för könsdysfori för att beskriva den positiva känslan av att vara trans. Kan du berätta vad du tycker är awesome med att vara trans?
I Jeffrey Eugenides roman Middlesex finns en passage där huvudpersonen Cal frågar cirkusarbetaren Zora varför hon berättat för folk att hon är trans. Zora passerar som en kurvig kvinna och Cal förstår inte varför hon inte väljer att bara smälta in bland "de normala". Zora svarar "Because we're what's next", alltså "för att vi är framtiden" eller "för att vi är det som kommer sen". För Zora är trans-egenskapen inte en sorg, det är vad som gör henne till en del av framtiden. Jag ska erkänna att jag varit mycket som Cal, som ser trans som ett hinder och någonting att lämna bakom sig. Men egentligen tror jag att Zora har rätt. Vi är framtiden. Livet och naturen är i sig själv oändligt varierad och bubblar av rikedom. Människor, iallafall ofta människor med makt, har tyckt att detta bubblande är för kaotiskt och skrämmande och velat sortera in allting i prydliga rader. Men livet vill spränga igenom detta. Mänsklighetens historia är bland annat historien om hur synen på vad som är mänskligt sakta vidgas, genom olika gruppers kamp för synlighet och erkännande. Vi vet idag att könen är många och att det inte alltid fungerar som föräldrarna och läkarna hade tänkt. För 100 år sedan var det inte lika många som visste det. Om hundra år vet ännu fler. Att vara trans är att vara en del av de krafter som bubblar och vidgar livet.

---> Här kan du lyssna på Mammas Klackar Mixtape av mAkE MaKe! <---

[Foto: Lill Snelin]

På måndag 26/1 är det Guldbaggegalan, då de främsta insatserna inom svensk film under det senaste året utses och belönas. Vi har intervjuat Saga Becker som är nominerad till priset Bästa kvinnliga huvudroll för sin enastående prestation som Sebastian/Ellie i filmen ”Nånting måste gå sönder” av Ester Martin Bergsmark, baserad på Eli Levéns bok ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats”. Filmen handlar om Sebastian som möter den mystiska Andreas i Vitabergsparken en Valborgsmässoafton. De inleder ett dramatiskt förhållande, och medan Andreas brottas med skamkänslor kring sin sexualitet kämpar Sebastian för att leva ut som Ellie, sitt egentliga jag. Det är en väldigt gripande och viktig film med strålande skådespelarinsatser. Dessutom är Saga Becker den första transpersonen någonsin att nomineras till en Guldbagge. Vi passade därför på att ställa några frågor till henne om filminspelningen, framtidsplaner och hur det känns att bli nominerad.

– Det känns otroligt fantastiskt att vara nominerad till årets bästa kvinnliga huvudroll. Det har börjat sjunka in men det är fortfarande ganska overkligt. Att prestation, begåvning och gestaltning ska bedömas och prisas efter kön är en fråga i sig som man kan diskutera, men det är fantastiskt på så många olika sätt att bli nominerad. Dels över att jag som oetablerad skådis utan teaterutbildning blir nominerad till det största filmpriset i Sverige och en av de tyngsta kategorierna. Men också för att jag är den första transpersonen som någonsin blir nominerad. Det känns som att det här är ett kliv i rätt riktning. Jag hoppas att det här öppnar upp ögonen, inte bara för filmsverige utan även inom andra områden i samhället. Att vi sakta men säkert luckrar upp tvåkönsnormen och andra förtryckande normer och regler och börjar få in nya perspektiv. Transpersoner besitter erfarenheter, kunskap och perspektiv som ingen annan gör och det bör tas vara på istället för att stötas bort. Det finns så många historier och röster som behöver höras och det känns skönt att vi är på väg i rätt riktning.
Hur gick det till när du sökte och fick rollen som Sebastian/Ellie?
– Det hela började med att jag såg en annons om att Elis bok skulle filmatiseras och rubriken var något i stil med ”Spelar du huvudrollen?” Jag hade länge hört om boken men inte läst den så jag köpte boken samma dag och läste ut den på tre timmar. Det var något som hände med mig när jag läste den. Elis ord gick in i mig, under huden och jag kände att jag ville vara en del av detta. Jag hade kommit ut som transperson cirka 1 år innan och jag kände igen mig så mycket i boken, språket och hela historien och kände att jag kunde ge något av mig själv och verkligen ville vara med i projektet. Jag skickade iväg ett mejl samma dag och tog mina sista pengar på kontot och bokade en biljett till Stockholm - jag bodde i Malmö då - och gick på casting. Den första castingen spelade jag mot Iggy Malmborg som spelar Andreas i filmen. Vi hade många träffar och provfilmade och Ester var verkligen hård för att se om jag skulle klara av att spela rollen som Sebastian/Ellie. Sen ringde Ester på julafton och meddelade att de vill ha mig i rollen.
Filminspelningar kan vara väldigt tidskrävande och ansträngande. Samtidigt är det ofta väldigt kreativa och roliga sammanhang. Vad var det roligaste som hände dig under inspelningen av Nånting måste gå sönder?
– Jag har varit med om så otroligt många saker som jag aldrig trodde jag skulle få vara med om och övervunnit så många rädslor. Jag fick klättra upp 15 meter i ett vingligt ljustorn på en öde parkering, ligga naken i ett badkar med en spindel krypande över hela kroppen, bada naken i en vattenkätta i nollgradigt och dansa tango uppe på taket av ett renoveringshus. Vad mer kan man begära av en filminspelning?
Vi är många som hoppas få se mer av dig i framtiden. Vad händer framöver, vad har du för projekt på gång?
– För tillfället jobbar jag på debutromanen som jag ska få färdig i år och sen jobbar jag på lite hemliga filmprojekt och andra projekt. Så det här är inte det sista ni ser av mig, jag har bara börjat och jag är här för att stanna.

Årets Guldbaggegala äger rum på Cirkus i Stockholm på måndag 26/1. SVT Play direktsänder hela galan från klockan 18.00. Från klockan 20:00 sänds slutet av galan även på SVT1. Det delas ut Guldbaggar i 19 olika kategorier. De tyngsta, till exempel Bästa kvinnliga huvudroll som Saga är nominerad för, delas ut mot slutet av galan.

Transformering.se medverkar i en artikel om att vara ung transperson i skolan. Det står "transsexuell" i rubriken, men mycket av det som står i artikeln gäller oavsett vilken transidentitet en har. Till exempel att det är viktigt att bli respekterad i sin transidentitet och som den en är.

Läs artikeln på Genusskolan.se genom att klicka här.

"Jag är en vanlig person och vill bli behandlad som en vanlig tjej", säger 13-åriga Ella.
Ellas mamma Sofia har det här tipset till skolpersonal: "Det är inte enskilda elever som ska behöva anpassa sig." Vi på Transformering.se håller med – det är skolans ansvar att alla får förutsättningar att vara sig själva och känna sig trygga i skolan!

Sprid gärna artikeln, särskilt till lärare och andra som jobbar i skolan. Ta hjälp av en normkritisk skolgrupp, en hbtq-grupp, en lärare eller annan skolpersonal du litar på om du inte vill göra det själv!

I texten används medicinska benämningar på könsorgan.

Transformering har träffat Lena Moegelin som är en av två gynekologer som arbetar på Gynekologisk hbt-mottagning på Södersjukhuset i Stockholm. Hit är man välkommen både som transkille, som transtjej och om man inte identifierar sig som kille eller tjej. Förutsättningen är att man har en slida. Antingen om man är transtjej och har genomgått underlivskirurgi eller om man är transkille eller icke-binär transperson och har slidan kvar. De allra flesta transkillar har slidan kvar, också om man har genomgått underlivskirurgi.

Varför är det viktigt att gå på undersökning?
– Det handlar ju om ens egen kropp och ens egen hälsa. Man behöver inte vara orolig när man kommer hit, vi har hbtq-kompetens och vi håller oss informerade om transfrågor för att kunna ge bra bemötande. Vi vill gärna att man ska komma hit om man är transperson och att man ska känna att man är trygg här.

Behöver man komma ut?
– När man ringer hit vet barnmorskorna som svarar direkt att man är hbtq-person eftersom det här är en mottagning som finns speciellt för hbtq-personer. Innan man gör en undersökning brukar jag fråga om man är transperson och om man har genomgått någon könskorrigerande operation och i så fall vad.

Vad kan man få hjälp med på mottagningen?
– Man kan komma hit både om man har besvär som man vill ha hjälp med och om man vill göra en gynekologisk kontroll och veta att allt är som det ska. Som gynekolog tittar jag på hur slemhinnorna i slidan ser ut. Har man livmoder eller äggstockar eller både och kan jag också känna efter hur de känns eller undersöka med ultraljud. Vi tar också sti-prover, alltså testar för sexuellt överförbara infektioner.

– Om man är transkille och inte har bytt juridiskt kön blir man kallad till cellprovtagning*, och det kan man göra här. Om man som transkille har bytt juridiskt kön och har kvar livmodertappen behöver man också ta cellprov, men då får man hålla koll på själv när det är dags eftersom man inte blir kallad om man är juridisk man. Vi gör även fertilitetsutredningar inför assisterad befruktning om man är transperson eller om ens partner är transperson. Och så får man gärna ställa frågor om sex och relationer till oss!

Gynekologisk hbt-mottagning finns på Söderjukhuset på Södermalm i Stockholm. Om man vill boka tid för undersökning kan man ringa dem på 08-616 11 44.

* Om man har en livmodertapp är det bra att regelbundet ta cellprov för att se om det finns cellförändringar på livmodertappen. Cellförändringar kan i värsta fall bli till cancer, men det brukar ta lång tid och därför tar man cellprov för att upptäcka tidigt om det finns några förändringar. Om man är juridisk kvinna och mellan 23 och 50 år gammal blir man kallad till cellprovtagning vart tredje år. Mellan 50 och 60 års ålder blir man kallad vart femte år. Om man är yngre än 23 behöver man inte ta cellprov regelbundet. Man kan själv välja vilken gynekologisk mottagning man vill gå till för att ta cellprov. Provet tas direkt på livmodertappen och brukar inte kännas.

Även för transtjejer kan det vara bra att göra regelbundna provtagningar, så kallat PSA-prov. PSA-prov gör man för att se om det finns några förändringar i prostatan. Oavsett hur ens kropp ser ut har de allra flesta personer prostatavävnad. Om man är transkille eller transperson som föddes med en slida sitter prostatavävnaden i urinröret. Om man är transtjej sitter prostatan i analen, och det är om man har prostatavävnad i analen som man kan behöva provtagning för att se att allt är som det ska. PSA-prov är ett vanligt blodprov som man kan ta vartannat år efter att man har fyllt 45. Man behöver oftast inte göra någon undersökning där en läkare känner på själva prostatan.

Charley Kåberg heter personen som ligger bakom de nya illustrationerna till Transformering.se. Charley är en normkritisk illustratör som ägnar dagarna åt feministiskt och antirasistiskt förändringsarbete vid ritbordet. Charley låg också bakom gruppteckningen som vissa kanske minns från förra versionen av hemsidan. När vi bestämde oss för att uppdatera sidan kändes det självklart att arbeta med honom igen och att ta samarbetet ett steg till. Nu har vi ännu fler och ännu variationsrikare illustrationer på hemsidan. Om du inte redan sett alla är det bara att bläddra runt på sidan så ligger illustrationerna strösslade lite här och var. Det kommer dessutom att dyka upp fler illustrationer av Charley här framöver. Vi bestämde oss för att ringa upp Charley och be honom berätta om sitt arbete.

Hej Charley, vem är du?
Jag heter Charley Kåberg, 28 år och är transfeminin queer och transaktivist. Jag jobbar som illustratör med uppdragsgivare som aktivt arbetar normkritiskt, feministiskt och antirasistiskt. Det privata är politiskt, därför jobbar jag med frågor som berör mig på ett personligt plan.

Hur har du jobbat med illustrationerna till Transformering.se?

Vi pratar mycket om att "alla" ska få vara med. Alla ska få synas. Men vem är de här "alla" när jättemånga aldrig syns? Vem är "äkta" transperson? Till exempel rasifierade personer får alldeles för lite möjlighet att representera hbtqi-communityt. Inte heller transtjejer eller personer med transfeminina uttryck lyfts fram av rörelsen. Eller transpersoner från förorten. Det är åt helvete och speglar inte verkligheten. Jag har tänkt jättemycket på det när jag har ritat. Det svåra var bland annat att försöka rita icke-stereotypa transpersoner. Att låta transkillar ha smink, eller att transtjejer kan ha lesbiska identiteter, eller att de liksom inte vill "passera" som det kön dom skrider över till. Att rita de små detaljerna i uttrycken och ansiktsdragen som gör att man ändå ser att det är en transperson som väljer att inte passa in i könsrollerna var tekniskt svårt. Man vill ju inte göra en karikatyr, det är ju döden.

Vad har du haft för inspiration och förebilder när du arbetat med illustrationerna?
Jag har tagit hjälp av nära vänners betraktelser från typ gymnasietiden, kollat massa Tumblr-sidor från runt om i världen och scrollat på genderqueer.com. Det finns ju sjukt lite bilder på transpersoner. Finns det bilder är det ofta lite negativa eller nedstämda porträtt. Det var roligt och nödvändigt att få rita utopiskt, som jag önskar att det var, lite mer peppigt. Många situationer som jag har gestaltat till Transformering.se kanske händer 1 gång av 100 och är kanske lite missvisande i förhållande till hur det verkligen är, men varför skulle vi egentligen förvänta oss mindre?

Hur kan illustration användas för att förändra världen?
Jag tänker nästan tvärtom, hur kan illustration inte användas för att förändra världen? Det är väl som vilket uttryck som helst typ som musik eller text eller vad som helst. Har man fått ett uppdrag, är det också någon som ger mig ordet. Då tar man såklart tillfället i akt att lyfta fram fler versioner av trans. Så att fler kan känna igen sig. Igenkänning och identifikation är asviktigt. Särskilt för yngre personer. Desto mer "skevheter" vi ser desto mindre skev känner man sig. Så känner i alla fall jag.

Charley SjälvporträttPåverkar det vilka illustrationer du gör och vilka jobb du tar?
Att uttalat jobba med uppdragsgivare som är med på noterna och låter mig köra hardcore är direkt politiskt. Att kompromissa går bort. Det är ett privilegium att säga nej till jobb, men jag pysslar med förändringsarbete och då går det inte att backa på den grejen. Typ som när jag får en uppdragsförfrågan och uppdragsgivaren ber mig att "OBS viktigt tänk utifrån mångfald" och jag svarar javisst men sen när de får skissen får de en chock. Jag har flera gånger mötts av motstånd, att det blev lite VÄL mycket mångfald.

Är det inte dags att sluta kvotera in rasifierade, hbtqi-personer eller personer med funktionsvariationer? Vi kan väl kvotera normen istället? Max EN vit cisperson per bild. Det är inte som att det saknas förebilder och igenkänning för dem...

Även i hbtqi-communityt blir rasifierade personer ofta exkluderade, och inom den feministiska rörelsen, på grund av en massa skitstrukturer. Extra maxat blir det om du dessutom är trans, arbetarklass och feminin. Jag vill lyfta den gruppen aktivt. På tal om det fick jag precis veta att en person som arbetar med unga rasifierade tjejer och transpersoner i Angered behövde en bild på just detta till en föreläsning och hen tänkte att chansen att hitta det på internet med koppling till Sverige är väl typ omöjligt, men så hade hen hittat en av bilderna från transformering se och blivit så jävla glad. Det värmer i hjärtat!

Avslutningsvis, vad är ditt drömprojekt?
Att ALLA, hela Sverige ska se och inspireras av hur tunga och bäst transpersoner är. Typ en kampanj riktad mot skolan där personerna är in your face. Jag vill jobba med Ungdom mot rasism, med skolan, med idrottsförvaltningar, och stora organisationer som når ut till många. Och så vill jag få bra betalt så jag kan anställa en transtjej i Angered som är 18 år och den mest inspirerande person jag träffat, ever.

Vi är stolta och glada att äntligen kunna presentera den nya och uppdaterade versionen av Transformering.se! 

Varför en ny sida?

Transformering.se lanserades först 2009 som RFSL Ungdoms sida med fokus på frågor om trans och könsidentitet, med målet att fri från cisnormer och full av pepp, information och stöd för unga transpersoner. 

När vi har jobbat med att ta fram den nya hemsidan har vårt mål varit att göra sidan tillgängligare och lättare att hitta på, att ta fram nya texter med information särskilt om frågor om sex och relationer, både för dig som är transperson och för dig som är närstående till en transperson, och att fylla sidan med nytt bildmaterial som känns peppigt, inspirerande och som många kan känna igen sig i. 

Nya illustrationer av Charley Kåberg!

Vi är inte minst oerhört stolta och glada över att kunna presentera alla nya illustrationer som Charley Kåberg gjort till hemsidan. Charley har ett normkritiskt perspektiv i sitt konstnärskap som varit väldigt inspirerande för oss att jobba tillsammans med. Vi hoppas och tror att det kommer att skapa igenkänning och kännas peppigt för er som besöker hemsidan. Vi kommer att presentera en intervju med Charley här på Transbloggen inom kort där han berättar mer om sitt illustrationsarbete. Det kommer dessutom att dyka upp fler illustrationer av Charley här på sidan allt eftersom!

Betaversion

På Transformering.se är det vanligt att vara transperson. Därför är de flesta av texterna skrivna med ett allmänt tilltal. Vi hoppas att du som är ung och intergender, transgender, transvestit, transsexuell eller har andra erfarenheter av att vara trans ska kunna hitta texter på Transformering.se som känns viktiga för just dig. Men här finns också texter som vänder sig till den som har en närstående person som är trans och för professionella som möter unga transpersoner i sitt arbete.

Det här är en betaversion, vilket innebär att sidan fortfarande är under utveckling. Vi tycker att den är tillräckligt klar nu för att vi ska kunna dela med oss av den till er alla, men under den närmaste tiden kommer vi att åtgärda fel vi hittar och ändra på saker som vi kanske inte upptäckt än. Vi har också mycket jobb kvar att göra för att sidan ska bli ännu tillgängligare, och vi är tacksamma för er hjälp i den processen! Bläddra gärna runt på sidan, läs texter och klicka på länkar. Hittar du något som inte funkar, som inte känns rätt eller som du tycker att vi borde ändra på så får du gärna mejla oss på trans@rfslungdom.se, så kan vi tillsammans göra sidan ännu bättre!

Det kommer mera!

Du som har besökt Transformering.se förut kommer att känna igen en hel del, men du kommer också att hitta mycket nytt. Vårt mål är att hela tiden utveckla hemsidan, att kunna svara på nya frågor vi får och att ta fram information som inte finns någon annanstans. Därför kommer vi framöver att presentera texter som vi i nuläget tycker fattas på hemsidan. Det är bland annat texter om bröstförstoring, könsuttryck, kroppsspråk och smink som vi jobbar på. Vi hoppas också kunna lägga in mer berättelser om att vara transvestit/crossdresser och/eller att göra drag. Har du förslag på andra texter som inte finns här i dag får du gärna mejla till oss på trans@rfslungdom.se

Bakom kulisserna

Vi som jobbar med Transformering.se heter Hanna Hannes Hård och Carl Åkerlund. Vi är projektledare på RFSL Ungdom och har skrivit de nya texterna till sidan och sett över de gamla. Men för att kunna göra den här omvandlingen av hemsidan har vi haft massor av människor till vår hjälp! Vi har haft en referensgrupp bestående av personer med stor kompetens kring transfrågor och egna erfarenheter av att vara trans. Vi har träffat representanter för andra transorganisationer och anhöriggrupper såväl som personer som jobbar med könsutredningar vid de olika könsidentitetsteamen runtom i landet. Genom workshoppar med transungdomar och medlemmar i RFSL Ungdom har vi fått ovärderlig input om vad ni vill ha på hemsidan, och vi har inte minst haft enormt stor hjälp av den kontakt vi haft med er som besöker hemsidan, följer oss på Facebook, mejlar oss och tycker till om sidan och delar med er av era upplevelser, erfarenheter, åsikter och behov. MKTS har skapat den nya snygga looken och tillgängligare formen som sidan fått. Vi är oändligt tacksamma för all hjälp, pepp, kritik och hejarop!

Varmt välkommen till nya Transformering.se!

 

Under dagen startade en tittarstorm mot TV6 som visar en transfobisk trailer för serien "2 och 1/2 män". På kanalens facebooksida har mängder av upprörda tittare skrivit in och uppmanat dem att ta bort trailern + be om ursäkt, men tyvärr verkar TV6 inte ha för avsikt att göra det. Istället menar de att serien "driver med alla". Nå, alla som sett "2 och 1/2 män" vet nog med sig att så inte riktigt är fallet. Heteronormativa och sexistiska skämt har ofta varit standard. Men i den senaste trailern går de ett steg längre. Ett steg för långt tycker uppenbarligen många att döma av de starka reaktionerna, som du kan läsa mer om bland annat här.

För att vidga perspektiven något kan man samtidigt se att "2 och 1/2 män" (mot alla odds?) fått ganska positiv kritik på den amerikanska hbtq-sajten Advocate.com, rörande just den pågående säsongen. I en artikel om de aktuella avsnitten menar skribenten Parker Marie Molloy att porträttet av transkvinnan som trailern rör är oväntat positivt och respektfullt. Att en respektfull skildring var något oväntat tycks inte minst handla om att CBS Corporation som ligger bakom serien har fått mycket skarp kritik genom åren för sina transfobiska skildringar i andra serier. Bolaget producerar också serier som CSI och How I met your mother. Molloy är också imponerad av att "2 och 1/2 män" konsekvent använder rätt pronomen, och att huvudpersonen Alan är så fördomsfri i sitt dejtande.

Jag tänker att det här väcker frågor om vilka krav som egentligen ställs på skildringen av transpersoner i serier? Det är intressant att Advocate.com nyanserar bilden av serien, oavsett om man tycker den är kul eller inte. Men är det egentligen inte upprörande att kraven på hur transpersoner skildras är så låga? Det påminner om de låga förväntningar som många transpersoner har inför att uppsöka vården: så länge en inte blir direkt kränkt så upplevs det som ett ganska gott bemötande. Vi borde ställa mycket högre krav än så!

Ingen av oss på transformering har sett avsnittet än, och kommer nog inte heller att göra det. Tittarstormen ifråga handlar ju inte heller om avsnittet, utan om att kanalen försöker plocka poäng och vinna tittare med en transfobisk trailer. Det respektfulla här vore självklart att be om ursäkt och ta bort trailern, när de märker att trans*communityt och många andra blivit upprörda av inslaget. Är det så att skämten verkligen är mer nyanserade i sin fulla kontext så borde man inte plocka ut dem ur den. Men TV6 är mest inne på att de minsann måste få skämta om vadsomhelst.

Vi kan rekommendera de ansvariga på kanalen att ladda ned vårt metodmaterial "Man föds inte till homofob, man blir det". Där kan man läsa texten "Skällsord och skämt" av Matilda Sjödell om hur RFSL Ungdom arbetat med att motverka transfoba och homofoba attityder i skolmiljöer. I slutet av kapitlet finns en övning som förhoppningsvis kan vara till hjälp för marknadsavdelningen på TV6. Vi har gjort samma övning med gymnasie- och högstadieelever som kunde resonera på ett mycket nyanserat sätt om vad det innebär att bli skämtad om, och vilka skämt som kanske inte är okej. Det minsta man kan kräva är väl att någon som jobbar med humor borde kunna göra detsamma.

Ett skämt är inte bara ett skämt. Att skämta nedlåtande från en normposition om grupper som bryter mot normen är diskriminerande. Innan man börjar försvara sin fria rätt att skämta om vad som helst kan man till exempel fråga sig: Hur påverkar det jag säger och gör min omgivning? Vad gör det här skämtet egentligen, vad får det för konsekvenser? Varför handlar så många skämt om att sparka nedåt och slicka uppåt? Vad händer när diskriminerande utsagor får passera okommenterat?

Tyvärr TV6. Nu var det 2014. That joke just isn't funny anymore.

Häromdagen hade vi den stora äran att träffa en delegation med colombianska transaktivister och fredsaktivister från grupperna Entre-Tránsitos och ACOOC, som är på besök i Sverige genom organisationen PeaceWorks. Situationen för transpersoner i Colombia är på många sätt annorlunda och mer ansträngd än här i Sverige, men vi hittade också många gemensamma erfarenheter när vi pratade transpolitik, aktivism och strategier för förändring. Med oss fick vi en stor bibba metodmaterial, flyers och annat smått och gott på spanska som vi nu ser fram emot att lusläsa.

Den bild som aktivisterna målade upp av Colombia är väldigt mörk. Colombia är ett väldigt militariserat land, och värnplikten är i princip absolut tvång för juridiska män. En effekt av detta är att alla oavsett kön får ett militärt intyg som fungerar som identitetshandling. Detta intyg talar om ifall man fullföljt värnplikt, eller för juridiska kvinnor att man sluppit. För att kunna få universitetsexamen, arbeta åt staten och många andra privilegier krävs att man har detta intyg. Detta medför stora problem för den som vill byta juridiskt kön. Transmän måste i princip genomgå värnplikt efter byte av juridiskt kön, med stor risk för det egna livet, eller fortsätta att använda sitt före detta intyg med alla de gamla uppgifterna på. Det är en form av pest eller kolera vi pratar om: tvingas in i det militära med de förhöjda risker det innebär för en transperson, eller bli praktiskt taget papperslös. 
 
Denna höga grad av militarisering innebär också att mansrollen ofta präglas av ett hårt machoideal, något som fredsaktivister och transaktivister i Colombia nu samarbetar kring att utmana med olika normkritiska strategier. Politiskt arbetar grupperna samtidigt för att stärka rätten till samvetsvägran, en rätt som finns i teorin men i praktiken enbart gäller dem som vill vägra göra värnplikten av religiösa skäl. Den som vägrar av politiska, etiska eller andra skäl är i praktiken ganska rättslös ännu. Samtidigt finns en utmaning inbyggd i det här arbetet: om man stärker rätten att samvetsvägra militärtjänstgöring riskerar man att samtidigt stärka vissa läkares rätt att vägra göra abort av samvetsskäl. Aktivisterna vi mötte berättade om vilken utmaning det innebär att försöka värna en grupps rättigheter, i detta fall transpersoners rätt att vägra värnplikt, utan att samtidigt inskränka en annan grupps, i detta fall kvinnors rätt till abort. Detta påverkansarbete sker i stark motvind från inflytelserika krafter i det colombianska samhället, och det finns mycket att lära av den radikala kamp och det alliansbyggande som trans- och fredsaktivisterna visar prov på.
 
På lördag i Malmö anordnar RFSL Ungdom Syd tillsammans PeaceWorks och några andra organisationer ett seminarium där du har möjlighet att träffa, prata med och lyssna på aktivisterna när de pratar om sitt arbete. Vi vill varmt rekommendera ett besök där, för en lärorik eftermiddag om kampen för transpersoners rättigheter och situationen i Colombia, och hur trans*aktivister kan bygga allianser med andra grupper.
 
Entre-tránsitos, som den colombianska transorganisationen heter, är en inspirerande, radikal och engagerad grupp som vi hoppas göra mer samarbeten med i framtiden. Inte minst ser vi fram emot fler delar om deras fantastiska superhjälteaktivister. Titta och njut!

Sedan lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall (könskorrigering) ändrades i maj och kravet på sterilisering togs bort så har RFSL Ungdom jobbat hårt för att den nyvunna rättigheten för transpersoner som får könskorrigerande vård att spara könsceller också ska bli verklighet.

Nu har fertilitetsenheten på Karolinska sjukhuset, som jobbar tillsammans med Enheten för könsidentitetsutredningar (ENID) i Stockholm, börjat kalla och ta emot transpersoner för att informera om olika möjligheter till fertilitetsbevarande behandling. Vi vet ännu inte hur många som ska bli kallade, men beskedet från fertilitetsenheten är att alla som redan har en remiss dit ska bli kallade och få ett besök för information innan jul. I morse genomfördes det första samtalet och jag var med som socialt stöd under besöket. 
 

Om besöket

Jag vill berätta lite om hur det var och vad vi fick veta eftersom jag vet att många undrar vad som händer just nu och det är många som är knutna till transteamet i Stockholm som kommer att träffa fertilitetsenheten den närmsta tiden. Infon som gavs på det läkarbesök jag var med på utgick så klart från just den person som det berörde och även upplevelser av bemötande varierar förstås också. Det känns ändå relevant att berätta om detta som ett exempel. 
 

Bemötandet

Den som jag gick dit med är en ung transkille som vill få spara sina ägg. Han har haft testosteronbehandling sedan 2007, har gjort en överkroppsoperation men tackat nej till att operera sitt könsorgan, inga ingrepp är alltså gjorda i yttre och inre könsorgan i samband med hans könsutredning.
 
Innan besöket kom det en kallelse som inte var anpassad för transpersoner utan var standard för nybesök. På första raden stod det ”Du och din partner är välkomna på läkarbesök” men ”din partner” var överstruket med kulspetspenna. Längre ner stod det också att ”Kvinnan” som ska behandlas ska fylla i en hälsodeklaration innan besöket.
 
I receptionen möttes vi av en person som behövde lite tid för att registrera ett annat personnummer än det som kallelsen var skickad i och i den förvirringen fick hen inte riktigt ihop vad vi egentligen skulle göra där: Lämna prov? Registreras som ett par som ska få hjälp? Eller var vi där för något annat? Hen sa inget som var dåligt eller jobbigt att höra utan var bara lite förvirrad kring den ovana situationen. 
 
I samtalet med läkaren blev det tydligt att rent generellt var de ganska dåligt förberedda för att bemöta transpersoner, men de vill bli bättre och lära sig mer. Ett exempel från samtalet är att hälsodeklarationerna som skulle fyllas i var färgkodade: rosa för kvinnor och blå för män. Först bad de om ursäkt för att de inte hade några anpassade blanketter och erbjöd honom att välja, men kom sedan fram till att han nog ändå måste ta den rosa eftersom det är den som handlar om livmoder, ägg, menscykel och annat de behöver veta. 
 
När läkaren skulle förklara metoderna för att plocka ut ägg så förvarnade hen om att hen skulle komma att säga ”kvinnan” och ”äggen” eftersom hen inte visste vad hen skulle säga annars. Jag flikade in att det är bra att säga ”män med ägg” och hen skrev upp tipset i sitt anteckningsblock, sa att så ska de säga framöver och tackade för tipset. 
 
Senare tog hen fram en plansch med rubriken ”Kvinnans fortplantningsorgan” och sa ”Oj, det här kanske vi ska tejpa över eller klippa bort. Det här ska vi ändra” och så täckte hen över överskriften med ett papper under samtalet. Läkaren påpekade också under samtalet att de gärna hade tagit emot transpersoner tidigare men att det var svårt med den gamla lagen. 
 
Jag upplevde det som att de vill lära sig och att de inte försöker vara elaka eller medvetet kränka. För mig blev det tydligt att de saknar språk och verktyg. Papper, färdiga frågeformulär, kallelser och så vidare är inte heller anpassade till gruppen transpersoner. Personalen på fertilitetsenheten erkänner själva att de är dåligt förberedda och att det inte är acceptabelt, men de är också uppenbart öppna för att lära sig och tillmötesgå patienten. 
 

Om det medicinska

Den medicinska info som följer här bygger också på det som sades till personen som mötet rörde, men min uppfattning är att läkarna såg det hela som en standardsituation. Även om denna information är viktig för många gäller det alltså att komma ihåg att det utgår från den här personens specifika hälsoläge och kan skilja sig åt på många punkter för andra.
 
Den konkreta informationen som gavs är att transpersoner som får könskorrigerande vård kallas inom klinikens program för fertilitetsbevarande insatser. Även andra patientgrupper med medicinska anledningar till (befarad framtida) infertilitet ingår i denna verksamhet, som alltså skiljer sig från den reproduktiva verksamhet som fertilitetskliniken också bedriver. 
 
Personen som mötet rörde informerades om två olika sätt att bevara fertilitet. Det ena sättet är att plocka ut ägg ur äggstockarna, det andra handlar om att man med en titthålsoperation plockar ut vävnad från äggstocken. Mitt intryck var att det första alternativet över lag var mer aktuellt för gruppen transpersoner, så därför skriver jag lite mer om just det nedan. Även det beror förstås på många olika faktorer i ens individuella hälsoläge.
 

Att plocka ut ägg

Vad gäller att plocka ut ägg beskrev läkaren hur det skulle gå till i den här personens fall. Det handlar om att få äggen att mogna med en ”östrogenboost”, det vill säga 10–12 dagars östrogenbehandling med sprutor som man tar själv. Boosten innebär att flera ägg mognar på en gång i stället för ett. Man måste sluta med testo under tiden, ens blödningar måste komma i gång och hormonvärdena bli tillräckligt bra. Man ska helst sluta med testo länge nog för att få en regelbunden blödning, vilket läkaren för övrigt menade kan ses som ett tecken på fertilitet. Hur lång tid det kan ta är individuellt och handlar om vilka testovärden man har till att börja med. Hur kraftig östrogendos man måste ta varierar också. I vissa fall ska det gå att hormonboosta på ett sätt som har mindre påverkan på resten av kroppen. Den tänkta effekten av östrogenboosten är att äggstockarna växer, från ungefär en valnöts storlek till typ en clementin. Svullnaderna kan kännas med handen om man inte har mycket bukfett. Man kommer även i övrigt att känna av hormonerna på lite olika sätt. 
 
När det är dags att hämta ut äggen brukar det röra sig om 6–10 ägg med god prognos om att något av dessa kan bli barn i framtiden. Man går då in med ultraljudsstav i främre öppningen, fittan eller vad du själv vill kalla det och går in under livmodertappen så att man kan lokalisera äggstocken. Eftersom den blivit stor och tung har den sjunkit ner. Sedan sätter man nål (väggen till äggstocken är tunn) och suger ut äggen med en pump.  Behandlingen tar en halv dag och du måste ta det lugnt hela dagen, men kan vara tillbaka på jobb, skola eller annat roligt dagen efter. Redan dagen efter man har behandlats kan man börja med testo igen, enligt läkaren.
 

Spara ägg

Man får spara ägg till dess att man skulle ha förlorat fertiliteten ”naturligt” om man inte varit i behov av fertilitetsbevarande insatser, vilket anses vara när personen är omkring 47 om den har ägg. Som lagen ser ut idag kan man endast använda äggen till egenbehandling, det vill säga att de befruktade äggen sätts in i den som donerat dem, men läkaren vi mötte sa att ”Det händer så mycket på området att vi råder ändå att spara ägg” och sa NÄR embryodonation kommer att införas (inte OM). De är alltså väldigt medvetna om att lagar på detta område kommer att förändras. Till exempel sa läkaren också: ”Vi kan inte säga säkert vilka möjligheter du kommer att ha, men de kommer antagligen inte att bli färre framöver”. En optimistisk hållning helt enkelt.
 

En annan bild

En annan transkille som också träffade samma läkare senare under dagen fick i princip samma information men fick också veta att eftersom han ännu inte har börjat på testosteron så kan han ta ett blodprov inför behandlingen om några dagar och genomföra sin östrogenboost och plocka ut äggen strax efter jul. Han fick också lite mer information om hur östrogenboosten kunde få mindre påverkan på övriga kroppen. Man kan få ett piller som gör att östrogeninjektionerna påverkar mer lokalt. Det är framtaget för cancerpatienter som genomgår fertilitetsbevarande behandling eftersom cancer växer av östrogen, men det fungerar ju bra även för transkillar som inte vill ha östrogenets påverkan på övriga kroppen utan bara på äggstockarna.
 
Jag vill återigen påpeka att detta bara är två exempel och att du behöver prata med en läkare för att få veta mer om din egen situation. 
 

Summering

För mig är det tydligt att fertilitetskliniken behöver få fler verktyg, ord och rutiner som är transinklusiva men att de vill möta och självklart ska hjälpa transpersoner som får korrigerande behandling. RFSL Ungdom kommer att erbjuda utbildning till personalen på fertilitetskliniken eftersom man som patient aldrig ska behöva utbilda sina vårdgivare. Vi hoppas inom kort få tillfälle att genomföra en utbildning och genomgång av material som används i kontakt med patientgruppen.
 
Just nu är det många olika fertilitetskliniker i landet som brottas med hur de ska bemöta transpersoner och det ser väldigt olika ut på olika ställen i landet. Den här bilden gäller i grund och botten bara ett möte på fertilitetskliniken i Stockholm, men det är en tittglugg in i en fråga som det fortfarande tyvärr inte finns några etablerade rutiner kring. Om du har andra erfarenheter av liknande möten får du gärna maila trans@rfslungdom.se och hjälpa oss att komplettera bilden av hur det ser ut.
 
/Emelie Mire Åsell, ordförande RFSL Ungdom