Rapport om hälsan bland transpersoner

I måndags presenterade Folkhälsomyndigheten sin rapport ”Hälsan och hälsans bestämningsfaktorer för transpersoner – En rapport om hälsoläget bland transpersoner i Sverige”. Vi har tidigare skrivit om rapporten här på transbloggen och Transformering.se har dessutom medverkat i att utforma delar av frågorna och upplägget. Rapporten är den första studien på 10 år som undersöker hälsan bland transpersoner i Sverige. Senast något liknande gjordes var 2005, men då undersökte man övergripande hälsan inom gruppen hbt-personer. Det här är alltså den första, stora undersökningen som specifikt tittar på hälsoläget bland transpersoner i Sverige.

Triggervarning

Här på Transformering.se brukar vi försöka fokusera på hälsofrämjande insatser, att skriva om sådant som kan kännas stärkande och inspirerande för att en ska få må bra och känna sig värdefull som transperson. De gånger tidningar skriver om trans handlar det ofta om ohälsa och svårigheter, och vi vill vara en motvikt till allt det negativa. Ibland måste vi ändå ta upp de utmaningar som finns vad gäller hälsan bland transpersoner som grupp, för att kunna diskutera vad som krävs för att förbättra läget. 

En triggervarning är därför på sin plats här. Detta inlägg handlar en del om psykisk ohälsa, att må dåligt och utsatthet. Om du mår dåligt, har varit utsatt för något eller känner någon som har det tufft, så får du gärna höra av dig till oss på vår stödmejl, trans@rfslungdom.se. Vi finns här för dig.

Resultat från rapporten

Folkhälsomyndighetens rapport visar att hälsoläget inom gruppen inte blivit bättre, utan snarare sämre, de senaste 10 åren. Den senaste liknande undersökningen gjordes till stora delar på ett annat sätt, så det går inte riktigt att jämföra med vad den visade, men i stora drag går det ändå att säga att det tyvärr inte blivit bättre. Folkhälsomyndigheten pekar ut ett flertal områden där ohälsan är större än bland befolkningen i stort. Inte minst konstaterar de att självmordstankar är vanliga inom gruppen och att utsatthet för diskriminering, våld och kränkningar är vardag för många transpersoner i Sverige.

800 personer har deltagit i undersökningen, varav en stor andel var unga personer mellan 16-29 år. Siffrorna visar på att fler än var tredje person under det senaste året allvarligt har övervägt att ta sitt liv. Varannan har upplevt kränkande behandling under de senaste tre månaderna. Lika många har undvikit olika vardagliga aktiviteter på grund av rädsla för diskriminering under det senaste året: det kan handla om att man låter bli att vara med i en förening, inte går på något arrangemang man ville gå på, stannar hemma när man är sjuk istället för att uppsöka sjukvård, undviker att träna – och andra exempel på hur man undviker att göra sådant man vill och har rätt till, för att slippa utsättas för dålig behandling. 

Otrygghet och diskriminering

Undersökningen visar också att många känner sig otrygga i vardagen och är rädda för att gå ut ensamma. Så många som var femte har blivit utsatt för våld på grund av sin transidentitet och en av tre har blivit utsatt för psykiskt våld. Många berättar att det är någon främling som har utsatt en för våld, men i många fall är det också någon närstående eller en person som man har en ytlig relation till och är bekant med sedan tidigare. Många transpersoner har i stor utsträckning lågt förtroende för exempelvis polis, hälso- och sjukvård samt socialtjänst – instanser vars uppgift är att ha en skyddande och främjande roll i samhället. 

– Transpersoner uppger att de är utsatta för diskriminering och allvarliga kränkningar inom alla livets områden – på jobbet, i skolan, i affären, i kontakten med myndigheter och sjukvården. Det låga förtroende för samhällsinstanser som rapporten visar är ett symtom på att samhället ännu inte lyckats med att inkludera och möta upp transpersoners behov. Vi har som samhälle mycket kvar att arbeta med vad gäller attityder och tolerans, säger Louise Mannheimer, enhetschef på Folkhälsomyndigheten.

Emotionellt och socialt stöd

För att förstå den allvarliga hälsosituationen och vad som krävs för att förändra den måste man diskutera orsakerna till detta. Folkhälsomyndigheten pekar ut några områden som är avgörande för att transpersoner ska kunna må bättre. Bland annat betonar de vikten av emotionellt eller socialt stöd. Att känna stöd från sin familj och närmaste omgivning, att bli stöttad och bekräftad i sin könsidentitet av de som står en nära och att ha någon att anförtro sig åt – detta är saker som kan erbjuda ett skydd och få en att må bättre. Samtidigt visar rapporten att 25% av alla transpersoner saknar just sådant emotionellt stöd, vilket är dubbelt så många som befolkningen i allmänhet. 

För oss på Transformering.se, och nog för många som brukar besöka oss, är detta tyvärr inte förvånande. Vi vet inte minst från många av de mejl vi brukar få att många transpersoner saknar stöd från sin omgivning, eller rentav blir illa behandlade av de som står en nära. För att situationen ska förbättras måste alltså omgivningen bli bättre, på att stötta, ta hand om, bekräfta och synliggöra transpersoner.

Samhället måste förändras

Folkhälsomyndigheten konstaterar också att situationen kan förändras, men att det ställer krav på det omgivande samhället. I slutet av rapporten skriver de att ”[i] likhet med många andra studier visar resultaten att transpersoner är en utsatt grupp med sämre livsvillkor än vad de skulle kunna ha. Transpersoners begränsningar i livet beror dock i stor utsträckning på värderingar och normer i samhällsstrukturen.” Folkhälsomyndigheten konstaterar alltså att det skulle kunna vara mycket bättre - om samhället behandlade transpersoner bättre. Det som behövs är normkritiska insatser och förändringsarbete på många områden. Verksamheter som Transformering.se, translägretTransammans i Västerås och Transit måste få stöd för att kunna fortsätta finnas och utveckla våra viktiga verksamheter. Även andra, ”allmänna” verksamheter måste bli bättre på att ta emot och inkludera transpersoner.

Folkhälsomyndigheten skriver att ”[m]ålet är inte att se transpersoner som en grupp med speciella behov utan att i stället se varför vårt samhälle inte inkluderar en grupp människor som utan dessa hinder skulle leva och verka på det sätt som de önskar.” Rapporten visar alltså klart och tydligt något som tål att upprepas: Det är samhället som har problem och måste förändras, inte transpersoner.

Lägg till ny kommentar

Plain text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
CAPTCHA
This question is for testing whether or not you are a human visitor and to prevent automated spam submissions.

Sökformulär