mAkE MaKe: "Vi är framtiden"

Häromveckan slog mixtejpet "Mammas klackar" av mAkE MaKe ner som en queer bomb i musiksverige. Ackompanjerad av stämningsfulla och mörka samplingar utmanar mAkE MaKe cisnormen med sina arga och sårbara texter. mAkE MaKe rappar om personliga erfarenheter och transpolitik med ett uppfriskande tilltal som vi aldrig hört förut, och har hyllats av Kulturnyheterna i SR såväl som hiphop-kritikern Ametist Azordegan. Transbloggen har haft nöjet att intervjua Maja, som ligger bakom artistnamnet, om musik, motstånd och vikten av att få vara för mycket:

Du har gjort musik länge i olika genrer och under olika namn, till exempel som Le Bombe och Just Like A Boy, men nu är det mAkE MaKe som gäller - kan du berätta om det?
Ja, mAkE MaKe skapades så här: jag hade gått omkring och lyssnat väldigt mycket på hiphop i ett helt år. Lite från den amerikanska gay-scenen och ganska mycket från den nya svenska vågen. Jag blev väldigt inspirerad av att i hiphopen höra andra berättelser än de som vanligtvis hörs i kulturen. Och jag kände en väldig energi i kampen för att få berätta sina historier. En vacker dag började jag skriva egna texter i en anteckning i telefonen. Och jag blev själv överraskad över att jag skrev väldigt öppet om mina erfarenheter som trans. Och särskilt om åren när jag kom ut, väntade på utredning, gick i utredning, hela vården och det. Jag har skrivit mycket texter och popmusik i mitt liv, men jag hade aldrig skrivit om de här sakerna. Jag var lite rädd för texterna först, för att de var så råa och nakna. Men texterna blev fler och fler och jag kände mig tvungen att börja jobba på helt ny musik.

Vissa av dina låtar kan upplevas som ett kreativt uttryck för behovet att slå tillbaka mot transfobi och orättvisor. Har du några förslag på vad en kan göra eller säga om en inte vill uttrycka sig med musik eller om en behöver något i stunden när en utsätts för transfobi och sådan skit?
Alltså det här kan låta konfrontativt och riskabelt, men något av det bästa jag har gjort är att träna kampsport. Det betyder inte att jag går omkring och slåss, men träningen gav mig ett nytt sätt att förhålla mig till min kropp. Jag fick känna att min kropp var stark, att den kunde utföra saker. Det var också ett sätt att vara i kroppen som inte var förknippat med det som var fel. För en stund bleknade känslan av att kroppen var förknippad med kön och att den var i vägen. Jag byggde också upp en känsla av att jag hade krafter att kämpa och att jag kunde kämpa för mig själv. Kontrasten till det väldigt fysiska är förstås fantasin. Den är också viktig för det är platsen där du börjar skapa en annan bild av dig själv och kanske fundera på vem du vill vara. Medan jag höll på att "hitta mig själv" behövde jag en värld i mitt eget huvud där jag "umgicks" med mig själv "utanför" samhällets idéer och åsikter. Om man bara är i fantasin kan det bli en flykt som gör dig rädd för att vara i kroppen. Och om man bara är i det fysiska kan man bli rädd för att känna känslor och tankar. Men båda platserna har möjligheten att ge dig kraft. Detta är ju ett mer långsamt råd om att bygga styrka... Jag är en långsam person. Jag har inte så mycket snabba förslag.

Du har i andra sammanhang beskrivit att den här skivan är något du inte hade klarat av att skriva när du var yngre och vissa erfarenheter låg för nära i tiden. Du har också pratat om att du tycker att den queera konsten i Sverige är fattig, tunn och du har saknat en skrikande röst som varken är pedagogisk, uppbygglig eller rimlig. Kan du berätta om vad det betyder för dig och hur det påverkar din musik och dina texter?
Ofta när olika former av konst ska handla om något normbrytande, som till exempel att vara queer, så känns det som att publiken är "de normala" och att konsten ska försöka förklara för dem varför vi finns och vad vi känner. Men jag vill inte skriva för dem. Jag vill att vi - vi som inte brukar få vara med i film och sånt - att vi ska få prata med varandra. Utan att tänka på "de normala" som behöver få allt förklarat för sig. Det är min generella bild av queer konst. Sen när det kommer till mitt personliga uttryck så var det helt enkelt dags att sluta anpassa mig och vara sådär lagom. Jag ville få skriva en massa hemska minnen och känslor utan att förklara dem och utan att bädda in dem. Make Make skriver en del väldigt hemska texter. Men jag har fått bra respons. Jag har hört att folk känner sig stärkta. Jag tror det är jätteviktigt att vi får lov att finnas även när vi har opassande känslor som svämmar över och blir "för mycket". Sen finns det också musikaliskt en del referenser till både svensk och amerikansk hiphop och till TV och till queer historia och dessa referenser förklaras inte heller. Men det är inte viktigt att hänga med på allt. Folk hittar olika saker.

Många efterfrågar berättelser om att vara trans som inte handlar om att vara ett offer, utan som får handla om att vara trans och må bra av det. Den norska sexologen Espen Ester Pirelli Benestad har pratat om att använda begreppet könseufori istället för könsdysfori för att beskriva den positiva känslan av att vara trans. Kan du berätta vad du tycker är awesome med att vara trans?
I Jeffrey Eugenides roman Middlesex finns en passage där huvudpersonen Cal frågar cirkusarbetaren Zora varför hon berättat för folk att hon är trans. Zora passerar som en kurvig kvinna och Cal förstår inte varför hon inte väljer att bara smälta in bland "de normala". Zora svarar "Because we're what's next", alltså "för att vi är framtiden" eller "för att vi är det som kommer sen". För Zora är trans-egenskapen inte en sorg, det är vad som gör henne till en del av framtiden. Jag ska erkänna att jag varit mycket som Cal, som ser trans som ett hinder och någonting att lämna bakom sig. Men egentligen tror jag att Zora har rätt. Vi är framtiden. Livet och naturen är i sig själv oändligt varierad och bubblar av rikedom. Människor, iallafall ofta människor med makt, har tyckt att detta bubblande är för kaotiskt och skrämmande och velat sortera in allting i prydliga rader. Men livet vill spränga igenom detta. Mänsklighetens historia är bland annat historien om hur synen på vad som är mänskligt sakta vidgas, genom olika gruppers kamp för synlighet och erkännande. Vi vet idag att könen är många och att det inte alltid fungerar som föräldrarna och läkarna hade tänkt. För 100 år sedan var det inte lika många som visste det. Om hundra år vet ännu fler. Att vara trans är att vara en del av de krafter som bubblar och vidgar livet.

---> Här kan du lyssna på Mammas Klackar Mixtape av mAkE MaKe! <---

[Foto: Lill Snelin]

Lägg till ny kommentar

Plain text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
CAPTCHA
This question is for testing whether or not you are a human visitor and to prevent automated spam submissions.

Sökformulär