Så är du ett bra stöd åt en ung transperson

Hannah Bergman är barnpsykolog på KID-teamet (KönsIDentitetsteamet) vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus, som tar emot personer under 18 år från hela Sverige för könsutredningar. Hon har träffat många unga transpersoner och deras föräldrar, och här berättar hon om hur man kan stötta en ung person i ens närhet samtidigt som man tar hand om sig själv och sina egna känslor. 

Vad säger när du träffar föräldrar eller syskon som just fått veta att en ung person i deras närhet är trans, och som nu känner oro eller osäkerhet?

Det är individuellt hur man reagerar, men till en närstående som upplever beskedet som jobbigt kan man säga: tillåt dig alla känslor som du känner. Eftersom det kan vara svårt att prata om hur man känner kan man uppleva sig ensam och hjälplös inför hur man ska förhålla sig till situationen och personen. För att komma vidare i bearbetningen är det bra att prata med någon. Det kan vara en god vän, en partner eller en professionell samtalskontakt. Att få saklig information lindrar också ofta oro.

Vad kan man göra om man som närstående känner sig otillräcklig eller har frågor som inte passar att prata om med den unga personen? Närstående behöver ta hand om sig själva också för att kunna vara ett bra stöd åt den unga. En del drabbas av kriser och det är något som man behöver hantera. Hur kan man göra det utan att det går ut över barnet eller den unga personen ifråga? 

Hannah Barnpsykolog

Även om öppenhet inom familjen är bra är det viktigt att som närstående ha någon annan än den som kommit ut att ventilera sina egna känslor och tankar med. Både för att avlasta den unga, som har fullt upp med sin egen process, men också för sin egen skull. Man kan tala med en partner eller vän, söka information på nätet och kontakta kunniga inom området. Försök hitta sammanhang eller möten där du kan ges möjlighet att fråga, gråta, tänka och känna utan att den unga känner sig belastad av det.

Vilka uttryck för oro möter du från närstående? Hur svarar du på sådana frågor?

På frågan om man kunde ha gjort annorlunda är svaret: antagligen inte. Enligt forskningsläget i dag är kön mer ett kontinuum än ett binärt system. Var man befinner sig på det kontinuumet är olika från person till person. Snarare har man gjort något rätt om den närstående vågar komma ut och berätta om sin könsidentitet. 

En oro kan också vara hur den närstående kommer att bli bemött. Man kan inte skona sin närstående från omgivningen, men genom stöd, respekt och kärlek kan man bidra positivt till förutsättningarna att bemöta svårigheter. Det behövs tid för att utforska sin könsidentitet och utredningsprocessen bidrar ofta med både tid och lösningar på hur den enskilda ungdomen vill göra. Alla väljer inte att heller att genomgå alla delar av en könskorrigerande behandling, det utgår helt från personens egna behov.

Slutligen, vad är det viktigaste man kan göra som närstående för vara ett bra stöd åt en ung transperson? 

Att vara tydlig med att man älskar personen oavsett könsidentitet och könsuttryck är det bästa sättet att stötta. 

 

Senast ändrad: 
2 maj, 2017 - 12:46

Sökformulär