En mamma berättar

När min son kom ut som transkille blev vi först väldigt förvånade att det var så han kände. Samtidigt kom det aha-upplevelser. Han har ända sedan han var väldigt liten alltid lekt med pojkleksaker, varit kortklippt, hatat klänningar och kjolar, tränat ishockey med endast pojkar och så vidare. 

När vi föräldrar följde med och träffade en kurator på ungdomsmottagningen fick vi väldigt bra information om vad det innebär att vara transperson. Sedan dess har vi stöttat honom till 100 procent. Vi såg till att han fick ändra namn på Skatteverket och betalade extra på Patent- och registreringsverket för att bli av med ena flicknamnet som han inte ville ha kvar på id-kortet. Hela familjen gjorde allt för att säga hans nya namn och pronomen. Vi hjälpte honom att berätta för släkt och vänner samt skolan. 

Det mest frustrerande har varit alla samtal för att han ska få den hjälp och vård han behöver för att må så bra som möjligt. Efter lång väntan fick han träffa endokrinläkare [hormonläkare], det tog 3 månader, och utredningsteamet fick han vänta i 7 månader på att träffa. Det absolut värsta för vår son har varit alla dessa väntetider som har fått honom att må väldigt dåligt, och han har många gånger tvivlat på att han ska få någon hjälp alls. 

Vi har gjort allt för att vår son ska må så bra som möjligt. Vi har stöttat honom, tagit kontakt med organisationer och letat information. Vi mår bra när vi ser att han mår bra. Vi har hittat en del sammanhang som varit särskilt viktiga, som att gå på transläger och vara med i Transit. Det var också genom de sammanhangen som jag själv fick tips om Transanhöriggruppen, där jag och mitt andra barn har varit flera gånger. 

Efter en tid på hormoner fick vår son äntligen göra sin mastektomi. När han vaknade upp från narkosen var han så otroligt lycklig! Då kände vi att allt vi hade gjort var så rätt. Den största oron nu är att det ska dra ut på tiden för honom att få byta juridiskt kön också, vilket han vill göra så fort som möjligt, helst redan igår.

En sak som vi har funderat mycket på är varför det ska vara så svårt att hitta samtalsstöd för anhöriga. Samtalet på ungdomsmottagningen där vi fick massa information om vad hbtq var och innebär är den enda informationen vi inte själva hade initierat. Det enda riktigt bra sammanhang vi hittat i övrigt är Transanhöriggruppen, men det är ju också anhöriga själva som har sett till att styra upp det.

- Gunilla, mamma till en transkille

Senast ändrad: 
2 maj, 2017 - 12:48

Sökformulär