När vårdnadshavare vägrar

I lagens mening är man barn fram till dess man fyller 18 år. I den här texten använder vi därför begreppet barn om alla som är under 18.

Vårdnadshavares ansvar

Alla som är under 18 år har en eller två vårdnadshavare. Vårdnadshavare är den som har den rättsliga vårdnaden, alltså det juridiska ansvaret, för ett barn. Oftast är det föräldern/föräldrarna som är vårdnadshavare. Ibland kan en vårdnadshavare vara en annan vuxen som blivit utsett av domstol att vara juridiskt ansvarig för barnet.

Vårdnadshavare har ansvar för att man får trygghet och omvårdnad. Det gäller till exempel att man ska få tillgång till hälso- och sjukvård om man behöver det.

Vårdnadshavare ska varken kunna neka eller tvinga sitt barn till vård. Det är en allvarlig kränkning av barnets rättigheter. Barnets rätt till bästa möjliga hälsa och tillgång till hälso- och sjukvård står bland annat i barnkonventionen.

Rättigheter i vården

Enligt patientlagen och hälso- och sjukvårdslagen ska vård ges med vårdtagarens (patientens) samtycke. Vården ska bygga på respekt för vårdtagarens självbestämmande och integritet. Den som har förmågan att fatta beslut som rör hens egen vård kan fatta sådana beslut i samråd med den vårdgivare som behandlar hen. 

Gränsen mellan vårdnadshavares ansvar och ett barns rätt att vara med och fatta beslut som rör hens egen vård är inte klar. Vårdnadshavare har inflytande över sina barns vård, men detta inflytande är inte absolut utan begränsat. 

I takt med barnets stigande ålder och mognad bygger vården mer och mer på vad barnet själv vill. I samma takt minskar vårdnadshavares inflytande över barnets tillgång till vård. Det är vårdgivare, alltså läkare och andra som arbetar inom hälso- och sjukvården, som bedömer om en person har beslutsmognad, i enlighet med patientlagen. Det finns ingen exakt åldersgräns för när ett barn själv kan få vara med och ta beslut som rör hens egen vård, utan detta avgörs individuellt och beror bland annat på vilken vård det rör sig om. När det rör vård som har irreversibla (permanenta) effekter är en vanlig ålder då en person kan bedömas som beslutsmogen 16 år. Barn som är yngre än 16 år kan få vara med och ta beslut om vård som har reversibla (inte permanenta) effekter, till exempel behandling med stopphormoner.

Könsutredning och könsbekräftande vård räknas som sådan vård som man ofta har rätt till även utan vårdnadshavares samtycke. Att bli hindrad eller nekad könsbekräftande vård kan få allvarliga konsekvenser för barnets hälsa, även senare i livet.

Socialnämnden kan ingripa

Om ett barn har två vårdnadshavare ska de tillsammans bestämma om sådant som angår barnet. Det innebär bland annat att det oftast krävs att båda vårdnadshavarna samtycker till att barnet får behandling i hälso- och sjukvården. Till exempel förväntas båda vårdnadshavarna skriva under en remiss till könsutredning om barnet inte har fyllt 18 år.

2012 kom nya regler i föräldrabalken om barns möjligheter att få hälso- och sjukvård när vårdnadshavare inte är överens. Enligt lagen kan socialnämnden utreda och besluta att ett barn kan få vård utan den ena vårdnadshavarens samtycke. Socialnämnden kan då ta över den ena vårdnadshavarens beslutsrätt i en specifik fråga, till exempel om ett barn ska få en remiss till könsutredning eller få påbörja en könsutredning. Socialnämnden kan alltså fatta beslutet i den vägrande vårdnadshavarens ställe.

Om samtliga vårdnadshavare till ett barn vägrar att barnet ska få remiss till könsutredning eller påbörja könsutredning, antingen om barnet har en eller två vårdnadshavare, kan socialnämnden också ingripa för att barnet ska kunna få den vård hen behöver. 

Socialnämnden kan även ta beslut som rör olika typer av behandlingar, till exempel om barnet ska kunna få könsbekräftande hormoner. Det grundläggande för socialnämndens beslut är att barnet ska få vård som bedöms vara nödvändig för hens hälsa. Vården ska också ges med barnets samtycke, hen behöver alltså vara beslutsmogen för de åtgärder som ska ske i vården.

Transkompetens krävs

Trots att dessa lagar och regler finns till för att hjälpa barn med könsdysfori så finns det exempel på att socialnämnden inte haft tillräcklig transkompetens och fattat beslut som lett till att barn inte fått nödvändig vård. Det har också hänt i fall där en av två vårdnadshavare stöttat barnet. Då har socialnämnden gått på den vägrande vårdnadshavarens linje i stället för att ta hänsyn till barnets behov. Därför behöver socialtjänsten ha kunskap om könsdysfori och det lidande det kan innebära, som gör att könsutredning och könsbekräftande vård är nödvändig för barnets hälsa och utveckling.

Senast ändrad: 
18 mars, 2019 - 14:29

Sökformulär