Lo

26 år, transsexuell tjej

Just identifieringen med trans kom när jag åkte till San Francisco när jag var 19 år. Vad som hände där var att jag träffade några flator som jag identifierade mig med och saker föll på plats. Trans blev en förklaring för min situation. Idag kan jag prata om mig som trans men jag ser inte det som en identitet för min egen del. Jag identifierar mig själv som en androgyn tjej. Jag har gått från att försöka acceptera att leva i den kropp jag hade från början till att inse att jag måste göra något – fast i början vågade jag inte göra något åt det hela. Till slut fanns det inget alternativ längre och sen dess har det varit helt stabilt.

Jag går på utredning och det har gått bra. Inga problem alls. Jag tycker att utredarna är okej men att systemet är helt kasst. Det tar för lång tid. Även för mig som inte har haft några problem och som bara har varit där minimalt antal gånger så har det varit påfrestande. Jag väntade nästan ett halvår på att få komma till endokrinologen. Jag höll på bli tokig! Också året innan var segt. Det gick liksom bra men det var tråkigt och bara en massa mellantid som ska vara för patientens skull så att man hinner tänka igenom saker. Jag tror inte jag har haft en enda ny tanke på hela utredningstiden!

Jag har kommit ut för nästan alla: min familj och mina vänner. Ett gammalt par som bor grannar till mig har jag inte kommit ut för. Mina släktingar pratar jag inte direkt med men de vet att jag är en tjej. Det var lite speciellt att komma ut för mina föräldrar, även om jag visste att det inte skulle vara något problem. Det har gått i lite olika steg. Till slut skrev jag ett ganska långt mejl till dem innan jag skulle börja utredningen så att de verkligen fattade att jag skulle göra det. Det gick bra. Pappa skrev bara: ”Du har alltid varit lite annorlunda och gått din egen väg. Jag älskar dig hur som du än är.” Inte så mycket mer. Så enkelt var det! Mamma är lite orolig över det medicinska och operationen men annars verkar hon vara väldigt glad över att ha en dotter.

Jag går ofta ganska rakt på sak när jag kommer ut för folk. Ibland har jag sagt att jag är transsexuell eller ”sån som brukar kallas för transsexuell” bara för att folk vet ungefär vad det betyder. Ibland har jag rättat till pronomen men utan att vilja förklara mer utan sagt att ”så är det bara”. Jag har sagt åt mina kompisar att hjälpa till så att jag slipper ta allt själv. Men det är olika varje gång. Ibland orkar jag inte. Det är inte mitt jobb att förklara för hela världen liksom.

Mitt ex och min nuvarande flickvän har varit särskilt bra stöd för mig i min process. Först fick mitt ex processen att stanna av eftersom hon var hetero och tyckte att det var jobbigt med de sidorna av mig. Sen när vi gjorde slut blev det helt tvärtom och hon har bara varit stöttande och hjälpt till aktivt. Flera människor höll på att peppa mig så att jag vågade komma in i en krets som mest bestod av flator – vilket var jävligt läskigt i början!

Jag tog bort ett namn och började använda mitt andranamn som kan uppfattas som både tjej- och killnamn beroende på hur man säger det. Det funkade inte riktigt så jag förkortade det så att det blev ett mer tydligt tjejnamn. Det namnet har jag inte officiellt än eftersom jag har väntat på att jag ska få ta det och ett till namn samtidigt.

Jag är inte så feminin i min stil eller identitet vilket kanske gör att jag inte passerar så bra. Jag har en vanlig bh i A-kupa och det finns lite extra i den redan så jag behöver inga proteser. Jag är så smal så det ser bara sjukt stort ut om jag lägger i något. Jag vill inte heller ha stora bröst och vill slippa bh. Jag är androgyn men jag vill se ut som en androgyn tjej, inte som en androgyn man.

Jag bor i en husbil på landet vid havet och gör lite olika saker. För pengar och för skojs skull renoverar jag hus, lagar mat, gör cirkusföreställningar och har syverkstad. Jag bor ensam. Min flickvän och de flesta av mina vänner bor i en större stad ganska långt ifrån mig men jag känner mycket folk ute på landet också. Jag trivs både ensam och med många.

Jag ser positivt på framtiden. Jag vill bli klar med min kropp och tänker att det ska gå bra. Vill flytta till ett nytt land minst en gång till. Jag vill bli klar med min segelbåt och segla långt. Jag vill också kunna fortsätta med scenkonst. Jag drömmer om en queer värld där folk inte har så jävla mycket problem!

Senast ändrad: 
29 april, 2014 - 05:02

Sökformulär