Elsa

21 år, transsexuell tjej

Först och främst: att vara trans innebär att bära och upprätthålla en specifik identitet och specifik benämning vid en specifik tidpunkt. Om Sokrates hade sex med män men inte förstod innebörden av sina handlingar eller ens hade begreppet homosexuell i sin vokabulär och kultur, gör det hen till en homosexuell likväl? Denna parallell drar jag till mig själv och min egen uppväxt och förståelse kring könsidentitet och trans.

Jag hade inga större tankar kring min egen kropp och könsidentitet förutom att jag ansåg min kropp vara äcklig tills jag i högstadiet såg en dokumentär om transsexualism på tv. Efter dokumentären bestämde jag mig för att jag ville byta kön, men dagen efter hade jag helt glömt bort det. Det var först i gymnasiet som jag kom i kontakt med begreppet igen och skapade mig en identitet kring det. Värt att nämna är att jag inte gärna kallar mig transsexuell eftersom transsexualism är en medicinsk term. Man kan lida av transsexualism, men gör detta en verkligen till transsexuell? När saker blir ett adjektiv blir saker en identitet, något blir institutionaliserat, patologiskt, man blir sin sjukdom och anpassar sig till rådande narrativ och fördomar kring det.

Jag vill använda mig av en annan term helt enkelt, en term som är mer neutral och inte är så laddad med essentialism, innebörder och fördomar. Jag vill ha en kvinnlig kropp. Sedan om jag faktiskt känner mig som en kvinna, vad har det för relevans? Jag vill genomgå ett könsbyte för att få en snyggare kropp och bli en lyckligare person, inte för att jag har lust att argumentera för att jag lider av någon sorts sjukdom! Inte heller vill jag spekulera i vad anledningarna bakom detta kan vara, något som det finns föreställningar om hos många transsexuella.

Jag identifierar mig som tjej. En kvinna känner jag mig inte som, delvis för att jag inte upplever mig själv som vuxen nog för att vara bekväm med begreppet, delvis för att jag inte ser en kvinna när jag tittar mig själv i spegeln. Var är brösten? Var är formerna? Barndomen jag inte hade som tjej, men som jag längtar till ibland och också delvis ville ha som liten, gör att jag har en del saker att reda ut innan jag kan uppleva mig själv som vuxen. Det är i alla fall min hypotes. Det är kanske också därför som jag är i en rosa period vad gäller kläder.

Min identitet har inte varit samma hela tiden. Jag såg mig som kille förr. Eller snarare funderade jag inte kring det då. Sen kom en tid då jag såg mig som en kille som vill vara tjej. Nu ser jag mig mer som en person som vill få en mer kvinnlig kropp och upplevas som kvinna. Gör själva önskan om detta mig till kvinna? Jag vet inte. Jag upplever mig inte som en kille som vill vara en tjej direkt, utan kläderna och namnet jag använder känns snarare naturligt och bra. Det får räcka.

Jag gick en utredning för ett par år sedan och fick efter första mötet höra att jag inte var transsexuell och skulle reda ut mina identitetsproblem med min psykolog. Men psykologen visste inte mycket om transsexualism och det gjorde inte heller de andra psykologerna som kom senare. Nu går jag utredningen igen efter en remiss från en annan psykolog. Och den här gången går det bättre, men samtidigt hatar jag det. Jag upplever det som att jag bli ifrågasatt en del och att läkarna fokuserar på fel saker. Det är som att jag gör omvägar vad gäller vad jag anser om mig själv och istället intellektualiserar. En stor del av rädslan ligger hos mig själv dock, att jag är rädd för att inte bli godkänd och rädd för att säga sanningen om vad jag tänker.

Jag kommer ut som trans för de flesta människor. Eller snarare säger jag att jag vill bli kallad för "hon". Ibland säger jag att jag är transsexuell för att folk åtminstone fattar vad man menar då och att det finns en viss respekt för legitimerade medicinska termer. Men oftast behöver jag inte komma ut utan har istället fått direkta frågor, exempelvis från min familj, som jag då svarat på. Det har gått bra med folk jag känner och lite sämre med mina föräldrar, men de har fortfarande kontakt med mig och älskar mig. Min far vill dock inte kalla mig för ”hon”. Ironiskt nog är det min ex-flickvän, som gjorde slut med mig när hen förstod att jag menade allvar med transgrejen, som har varit det bästa stödet i den här processen. Annars har jag inte upplevt ett direkt stöd hos någon särskild, bara smått utspritt och att de flesta helt enkelt inte sagt något negativt om det. Jag har ännu inte gjort ett juridiskt namnbyte, men kallar mig för Elsa sedan ett par år tillbaka. Det påminner om namnet mina föräldrar gav mig, så på det sättet gick det till.

Jag gör inget särskilt för att passera som tjej, vilket nog är anledningen till att jag inte passerar så bra. När jag började använda bh var det för att folk skulle fatta att jag ville ses som kvinna. Nu har jag den för att jag ser bättre ut med bh och för att det känns bra.

Framtiden är jag positiv inför, även om jag stundvis tvivlar på saker och ting för att de känns hopplösa. Som nu till hösten när jag ska börja plugga igen; jag har blivit ännu tröttare sedan jag började självmedicinera östrogen vilket påverkar studierna en hel del. Jag har också annat att göra här i livet, vilket lämnar mig stressad och trött och seg. Jag drömmer om att ha en fitta, att ses som kvinna och att titta på mig själv i spegeln och se mig själv som snyggare. Jag drömmer om barn i en avlägsen framtid, ett eget bibliotek, ett kollektiv med politiska, fantasifulla och annorlunda människor, att resa runt världen, att åka till Japan och att skriva några manus som blir film.

Senast ändrad: 
29 april, 2014 - 05:02

Sökformulär