Toby

17 år, transsexuell kille

Jag var 16 år när jag kom på att jag var trans. Jag surfade runt kring olika hbtq-begrepp och ord som "androgyn" för att försöka förklara varför jag inte kände mig som en heterosexuell tjej, utan som en homosexuell man. Och jag lyckades hitta en sida om transsexualism. När jag läste började jag gråta; det var så fantastiskt att det fanns andra som jag! Jag hade inte haft en aning om vad transsexualism var innan dess och här fanns det plötsligt människor som förstod och som var som jag.

Jag identifierar mig som kille, i den mån att det är den sorts kropp som de flesta som identifierar sig som killar har som jag också borde ha. Sen identifierar jag mig delvis som genderqueer i den mån att jag inte vill anpassa mig till den snäva roll killar oftast blir tilldelade. Jag vill växla mellan femininitet/androgynitet/maskulinitet i sättet jag klär mig och ser ut, men jag vet inte riktigt om jag har rätt till etiketten genderqueer eftersom jag trots allt är bekväm med att i grunden ses som kille. Min identitet som homosexuell kille är väldigt viktig för mig, eftersom jag har identifierat mig som det sen elvaårsåldern.

Jag går en utredning om asperger och en utredning om transsexualism. Jag har precis börjat min transutredning så jag vet inte riktigt vad jag tycker än. En dålig sak är att jag är rädd för att säga emot och att invända allt för mycket mot utredningsteamet. De har trots allt makten att bestämma om jag får en diagnos eller inte. Jag fann till exempel att jag ville invända mot frasen "tjejer som vill bli killar", för att det inte är så jag upplever det hela. En bra sak var i alla fall medvetenhet om att alla transsexuella inte är heterosexuella.

Jag har kommit ut inför min klass och alla lärare, diverse skolpersonal och de flesta bekanta som jag träffar på regelbunden basis samt större delen av min närmaste familj. Det var speciellt att komma ut över huvud taget och det har varit så många som varit underbara och förstående, både lärare och elever, så jag är bortskämd med bra mottagande. Det var dock jobbigt att komma ut för min familj och det är de som har tagit det hela sämst.

Min psykolog, skolsköterskan och en vän som jag har mejlkontakt med har varit ett särskilt bra stöd. De var dessutom de tre första människorna jag kom ut för, både som transkille och homosexuell. De tre har hjälpt mig otroligt mycket. Skolsköterskan var till och med med som stöd när jag kom ut inför klassen. Min psykolog frågade om det var något som fick mig att tvivla på att jag var kille och jag sa att ja, det är att jag är så feminin. Han svarade att det inte var något konstigt, att det ju finns alla möjliga killar och att det inom gaykretsar finns större acceptans och mer av en kultur för feminina män och att jag inte var ensam. Det var så himla skönt att få bekräftelse i min könsidentitet fast jag inte vill försöka vara grabbig. Det är honom jag vänder mig till om jag vill klaga på heteronormativitet eller kommentera killar jag tycker är snygga. Han hanterar både min könsidentitet och min sexuella läggning med självklarhet och utan problem. Han är en av de cispersoner i vars sällskap jag känner mig fullkomligt trygg och normal.

Jag valde ett namn som hade betydelse för mig och som dessutom var ett smeknamn på en avatar jag hade på internet. De flesta som jag hade kontakt med via avataren förutsatte att jag var kille och därför så var det ett väldigt positivt namn för mig. Nu tänker jag att jag ska byta hos Skatteverket så fort jag kan.

För att passera använder jag mig av bröstbindare och försöker ha säckigare kläder, men det fungerar inte så bra. De flesta tolkar mig som tjej i alla fall. En annan sak jag kan göra för att passera är att använda min röst mer. Den har alltid varit tämligen djup, men i takt med att jag blev allt mer nervös socialt så blev tonfallet gällare. Nu försöker jag därför att se till att vara avslappnad i sociala sammanhang så att min röst håller sig mörk.

Jag lever hemma med mina föräldrar och går på gymnasiet. Jag har en del personer som jag anser vara vänner, men jag har svårt att knyta sociala band med andra. Jag har aldrig haft något förhållande och har aldrig varit kär. Förmodligen är jag aromantisk, även om jag hoppas att så inte är fallet. Hur som helst så har jag inga tankar på ett förhållande innan jag kommit längre in i min transition.

Det mesta som fyller mina drömmar om framtiden just nu är att jag, efter att ha tagit hormoner, opererat bröstet och fastställts vara man juridiskt, ska bli tolkad som man av folk jag möter. Att skapa en värld där folk har mer kunskap och mindre fördomar, ett samhälle som kan hantera individers och minoriteters behov, oavsett om det gäller hbtq, funktionsnedsättningar eller något annat. Jag ser ganska optimistiskt på framtiden och tror att jag kommer kunna slappna av och njuta mer av livet ju längre tiden går. En dröm jag har är att kunna ha på mig nagellack och smink samt färgglada kläder och ändå bli sedd som kille av omvärlden. En annan dröm är att kunna gå och bada i bara badbyxor.

Senast ändrad: 
29 april, 2014 - 05:03

Sökformulär