Oscar

24 år, transsexuell kille

Jag har väl alltid mer eller mindre trott att jag är en kille. Jag blev otroligt deprimerad och förvirrad när jag började utvecklas annorlunda än mina bröder och mina killkompisar. Plötsligt var jag tvungen att börja använda baddräkt i badhus och på stranden eftersom det började växa ut knölar (bröst) på mig. Under en period försökte jag leva som tjej och se ut som de andra tjejerna men jag kände mig totalt fel, så det blev ingen lång period. Jag levde under flera år som flata men varje gång någon kallade mig för sin flickvän högg det lite i hjärtat. Som yngre visste jag inte ens om att begreppet transsexualism fanns och att man kunde vara det. Istället gick jag runt och undrade vad det var för fel på mig och varför jag kände som jag gjorde. Sedan kom jag via internet i kontakt med sidor som innehöll fakta om transsexualism och det gick upp ett ljus för mig.

Pusselbitarna började falla på plats. Jag försökte identifiera mig som någon form av inbetween ett tag, men jag är kille, inget annat, och det är vad jag idag identifierar mig som och vill bli sedd som. Jag kontaktade andra transpersoner och fick råd och tips om hur jag skulle söka hjälp, vilket jag till slut gjorde. Jag påbörjade min utredning i början av mars 2007 hos en av de främsta utredarna inom området som har ägnat en stor del av sitt liv åt att hjälpa transsexuella. Jag fick byta till en annan mottagning efter ett tag men den här personen har varit min huvudutredare under hela utredningen. Jag har haft stor tur och bara hamnat hos väldigt bra, hjälpsamma och accepterande personer.

Det har tagit ett tag innan alla fått veta, men nu vet de flesta inom min släkt. Min ena bror var svårast att komma ut för. Vi har alltid stått varandra väldigt nära och jag var rädd att förlora honom och det vi hade. Men det gick fantastiskt bra och han stöttar mig till hundra procent! Min mamma skrev nyss ett brev till alla sina chefer och anställda på sitt jobb där hon berättade att hon "fått en ny son". Hon fick fantastisk respons från alla vilket kändes väldigt skönt. Vi har bestämt att inte säga något till morfar och mormor av olika skäl. De har båda passerat 90 år och det känns som det bästa är att låta dem vara ovetande.

Mina föräldrar har ställt upp för mig hela tiden. De har kört mig till mina psykologmöten, de har på egen hand kontaktat mina utredare när de undrat något och de har funnits där för mig i vått och torrt. Min utredare har också varit ett fantastiskt stöd i den här processen.

Jag la till mitt killnamn för fem år sedan men har fortfarande kvar två tjejnamn. Jag ska ändra så fort jag kommer på vad jag vill heta. Jag är faktiskt inte helt säker på vad jag vill ha som tilltalsnamn och jag låter även mina föräldrar och syskon komma med förslag. Det känns viktigt för mig att alla i familjen ska trivas med mitt namn, även om det i slutänden är mitt val.

Eftersom jag gått på testosteron i ett år nu så passerar jag rätt bra, mycket tack vare rösten, men tyvärr inte alltid. Jag gör dock mitt bästa genom att ha kort hår, linda brösten och packa kallingarna.

Utredningen har tagit en hel del på krafterna så jag har varit sjukskriven i ett par år nu. Jag har planer på att börja studera men vet inte riktigt vad. Jag tar det lugnt just nu och fokuserar på min transition. När jag börjar jobba eller studera igen vill jag passera till hundra procent som kille. Jag är trött på att ständigt behöva förklara och hävda mig, så det blir bäst så.

Jag bor i en etta i en av Sveriges större städer med min hund. Djur är det bästa som finns eftersom de inte dömer eller fördömer. De bara älskar och är trofasta och glada. Jag har en stor vänskapskrets som innehåller människor av alla former och typer. Jag dejtar en tjej som är helt okej med att jag är TS och som ser mig som den kille jag är.

I framtiden hoppas jag på att transsexuella personers rättigheter ska förbättras. Att lagen om tvångssterilisering ska slopas* och att vi ska behandlas med respekt. Det ska vara lika självklart för transpersoner som cancersjuka att få vård och vi bör få likvärdig prioritet som personer som lider av livshotande sjukdomar. Jag hoppas också att vi ska kunna få de hjälpmedel vi behöver, som proteser, binders och så vidare, betalda av våra landsting och att det ska vara en självklarhet. Som person hoppas jag på att leva ett värdigt liv med de förutsättningar jag har. "Försök inte förstå mig, älska mig bara" är något jag brukar säga. Det kan vara svårt för folk som inte lider av samma sak att förstå, men de kan i alla fall acceptera. Och älska.

* Sedan denna text skrevs har en del av sakerna som nämns i sista stycket förändrats. Inte minst slutade man att använda sig av steriliseringskravet i könstillhörighetslagen den 10 januari 2013, och sedan den 1 juli 2013 är det också struket ur lagboken.

Senast ändrad: 
29 april, 2014 - 05:03

Sökformulär