Leon

26 år, nongender

Att komma på att jag var trans skedde väldigt gradvis. Jag har aldrig identifierat mig med mitt biologiska kön och när jag var liten brukade jag dagdrömma om att jag en dag skulle vakna upp till att allt skulle stämma rent kroppsligt. Samtidigt som jag erkände för mig själv att jag var något annat än hetero, i 18-årsåldern, så hade jag också många funderingar kring att jag heller inte ville definiera mig som mitt biologiska kön. De första åren betydde det inte mer än att jag tänkte väldigt mycket på det, men ju längre tiden gick desto sämre mådde jag så fort någon tog mig för något jag inte var. Så jag började med att försöka förändra hur folk i min närhet såg på kön och få dem att se mig som en person utan något kön.

Min identitet har på sätt och vis varit samma hela tiden, det är bara orden som har förändrats i takt med att jag hittat ord som bättre beskriver mig som person. När jag var liten visste jag inget annat än att man antingen var kille eller tjej. Då önskade jag att jag skulle kunna förändra min kropp till att se ut som det andra biologiska könet. När jag kom i högstadieåldern så kände jag mer och mer att jag varken var tjej eller kille, att jag bara var jag som person. Idag identifierar jag mig som nongender eftersom det är så jag känner inombords. Sexuellt definierar jag mig som asexuell och queer, så om jag ska komma med en definition säger jag att jag är asexuell queer nongender person. Men i grund och botten är jag fortfarande samma person.

Jag har kommit ut för alla i min närhet både privat och på jobbet. Jag har kommit ut genom att bara prata om det, berätta vad det innebär för mig och hur jag vill bli bemött. Alla har reagerat med respekt för det jag sagt. De använder mitt nya namn och undviker, i den mån de kommer ihåg, det pronomen som kopplas till mitt biologiska kön.

Det var någon gång under 2006 som jag och en vän pratade på MSN om könsneutrala namn. Han hade själv länge haft ett och det var under det namnet som jag lärde känna honom. När jag sa att jag också skulle vilja ha ett könsneutralt namn så föreslog han Leon och sa att det skulle passa mig. Jag började använda Leon samtidigt som jag fortfarande använde mitt födelsenamn, men ett halvår senare så tog jag bort födelsenamnet och sparade Leon och mitt andra förnamn. Jag har tankar om att ha kvar mitt andra födelsenamn bara för att det skulle vara roligt att ha ett typiskt killnamn och ett typiskt tjejnamn som någon form av statement gentemot folk, ett sätt att säga att man fan inte ska ta så jävla hårt på namn utifrån vilket biologiskt, socialt eller självdefinierat kön/icke-kön någon har och hur man upplever någon.

Jag gör egentligen inget speciellt för att passera som nongender. Jag använder kläder som jag känner mig bekväm i och gillar. På sätt och vis hjälper det mig kanske att passera. Jag vill bara inte passera som ett kön utan som en person. Att passera som det andra biologiska könet är egentligen inte viktigt, men eftersom folk bara ser till de två biologiska könen och inte till ett icke-kön så passerar jag hellre som det andra biologiska könet än det jag är född med. Undermedvetet försöker jag nog göra det eftersom det får mig att må bättre. Jag är helt enkelt bara på ett sånt sätt som jag tycker om att vara och som jag känner mig bekväm med.

Jag har börjat en utredning eftersom jag inte har råd att själv betala för de saker som jag vill göra. I dagsläget är jag lite osäker på exakt vad det är jag vill mer göra, men en del vet jag med säkerhet. Egentligen så vill jag inte gå en utredning och jag vill egentligen inte behöva ljuga om vem jag är. Utredningen är ju endast lagmässigt till för transsexuella.* Dessutom känner jag mig allmänt kränkt av att få en sjukdomsstämpel som inte stämmer, men jag har resonerat som så att jag hellre ljuger och får hjälp än struntar i det och fortsätter må dåligt. Idag finns ju ingen hjälp för transpersoner annat än för transsexuella.

* Detta har nu förändrats och det finns utredningar som riktar sig även till intergenderpersoner.

Jag bor i en stor stad i en tvårummare, har fast anställning på ett väldigt stort företag där jag trivs som tusan. Jag har många nära vänner i samma stad som jag bor, men 80 procent av min bekantskapskrets är utspridd över hela Sverige. I visst avseende har min pappa varit ett stort stöd för mig jämt, inte bara gällande detta. Inte på så sätt att vi har diskuterat min transidentitet, han är verkligen okunnig inom området, men vi har en sådan relation att vi lika gärna kunde vara jämnåriga bästa vänner. Det är en stor tröst att jag vet att vad jag än säger till honom så respekterar han mig och är intresserad av att jag ska må bra. Jag är dock en ganska inbunden människa och diskuterar inte gärna mig själv som person om jag inte måste. Det är inget jag mår dåligt av, jag känner bara att jag hellre diskuterar mig själv med mig själv än med andra.

Jag drömmer om den dagen jag kan gå i motvind utan att må dåligt för min kropp. Jag drömmer om den dagen människor runt om mig kommer att se på mig som en person och inte som ett kön. Jag hoppas på att det snart kommer en dag då jag inte bara psykiskt utan även fysiskt är helt könlös.

Senast ändrad: 
29 april, 2014 - 05:01

Sökformulär